Efter telefonsamtalet mellan Kinas och USA:s respektive presidenter tycks den känsliga frågan om ”ett Kina”-politiken, alltså Taiwans status kontra Folkrepubliken Kina, ha lugnat ner sig. Men hur ska man tolka Vita husets meddelande och Trumps agerande?
Det bilaterala förhållandet mellan USA och Kina, världens två största ekonomier, kallas ofta för världens viktigaste. Därför var det många som höll andan när USA:s president Donald Trump, innan han tillträdde, tycktes redo att göra sig ovän med Kina.
Trump stöttar ”Ett Kina” i telefonsamtal
Trump bröt mot en lång diplomatisk tradition genom att ta emot ett gratulationssamtal från Taiwans president Tsai Ing-wen. Han sade senare att den känsliga ”ett Kina”-politiken kunde vara öppen för förhandling om det skulle utbryta handelskrig mellan Kina och USA.
Flera nyckelpositioner i Trumps administration har getts till personer som drivit en hård linje mot Kina i olika sammanhang, såsom ekonomen Peter Navarro och investeraren Wilbur Ross. Utrikesminister Rex Tillerson har sagt till senaten att USA måste ”skicka en tydlig signal till Kina att för det första måste ni sluta bygga öar, och att för det andra kommer ni inte ges tillträde till de öarna”, syftande på Kinas konstgjorda öar med militära anläggningar i de omstridda vattnen i Sydkinesiska havet.
”Extremt hjärtligt”
Men när President Trump och Kinas ledare Xi Jinping pratade i telefon för första gången den 9 februari verkade den förstnämnde undvika kontroverser och konfrontation.
Enligt ett uttalande från Vita huset var det ett ”extremt hjärtligt” samtal där ”President Trump gick med på, i enlighet med President Xis begäran, att hedra vår ’ett Kina’-politik”.
Språket och formuleringarna i uttalandet antyder något slags avtal mellan Trump och Xi, menar analytiker. Trump har gett sig själv gott om manöverutrymme för framtida förhandlingar och Xi förmodas kunna fortsätta att fokusera på viktiga inrikespolitiska ärenden.
Det här vaga uttalandet ”bör vara tillräckligt för att göra Peking nöjt och samtidigt försäkra Taipei att Washington inte har någon avsikt att se över sin officiella position”, skriver J Michael Cole vid University of Nottinghams China Policy Institute i en artikel i Taiwan Sentinel, som han också är chefredaktör för.
Erkänner utan att låsa sig
USA:s ”ett Kina”-politik syftar på att man bröt sina officiella diplomatiska relationer med Republiken Kina (alltså Taiwan) 1979, och erkände Folkrepubliken Kina som Kina och Taiwans enda regering. Den här ”ett Kina”-politiken är en grundbult i relationerna mellan USA och Kina, såsom de ser ut i dag.
Den kinesiska kommunistregimen och den demokratiska taiwanesiska regeringen intar båda två ståndpunkten att det bara finns ett Kina, men de har olika åsikter om vem som styr det.
– USA:s ’ett Kina’-politik erkänner offentligt Kinas position, men den håller inte med om den, och låser sig inte vid någonting, sade Cole.
Han tillade att ”det därmed står USA fritt att besluta vad ’ett Kina’ innebär för USA, och var gränserna går inom detta”, och att det liknar hur andra länder ”tenderar att ’notera’ Pekings position, snarare än ställa sig bakom, stödja eller ’hålla med’” regimen.
– Ordvrängare har fått in en hel del flexibilitet i språket, konstaterade Cole.
Två scenarion
Ming Chu-cheng, professor i statsvetenskap vid National Taiwan University noterade också att uttalandet var vagt, och att Trumps försäkran, på Xis begäran, om att ’ett Kina’-politiken gäller kan tolkas på två sätt.
Det första är att eftersom Trump sagt att han ser alla policys mellan USA och Kina som förhandlingsbara tills dess att den kinesiska regimen genuint reformerar sin valuta- och handelspolitik, ”så kan den kinesiska regimen ha gjort vissa eftergifter” för att det här samtalet alls skulle äga rum.
Det andra är att Trump helt enkelt gick med på att tala med Xi Jinping utan att kräva eller få några eftergifter, vilket kan innebära att Kina utgår från att Trump lätt ”går att köra med”, vilket enligt Ming skulle vara ”det värsta scenariot”.
Ming tror att USA har gett sitt tysta stöd till Xi Jinping under de år som gått, och att Trumps erkännande till ”ett Kina”-politiken helt enkelt kan ses som en återgång till status quo.
En konsekvens av detta kan, enligt Ming, vara att ”Xi Jinping har mer manöverutrymme” att fortsätta med sin politiska centralisering.
