Det Kinesiska kommunistpartiet tycks ha en kärleksrelation till reformer, då myndigheterna har talat om det i mer än 30 år och orden flödar från deras läppar. Men i verkligheten fruktar de det.

På sin första officiella resa den här månaden följde den nye kinesiske partiledaren Xi Jinping den väg som reformisten Deng Xiaoping färdades för 20 år sedan. Deng anses ha öppnat upp Kinas ekonomi för världsmarknaden. Xi har döpt om reformen till ”det största uppvaknandet i kommunistpartiets historia”, och har kopplat ihop det med Kinas ”dröm om återupplivning”.

Tidigare har kommunistpartiet jämfört reformer med den revolution som hjälpte partiet att ta makten. Nu lyfter kommunistpartiet sin reform till nivån ”uppvaknande”.

Reformer innebär naturligtvis inte ett uppvaknande. Det är också omöjligt för kommunistpartiet att väckas genom reformer. Sanningen är att partiet nu står inför en överlevnadskris.

Det finns flera orsaker till att partiet värderar reformer så högt och säljer in dem som det högsta målet.

För det första var det reformer som en gång räddade kommunistpartiet. Partiets första reform startade för 30 år sedan mot bakgrund av dess tidigare policy om stängda dörrar. Kulturrevolutionen orsakade nästan en kollaps för det kinesiska samhället. Efter att Zhu De, Zhou Enlai och Mao Zedong dött stod partiet inför en överhängande katastrof. I desperation använde partiet reformer som en livräddande taktik. Således började reformerna i jordbruksområdena och spreds senare till städerna vilket resulterade i begreppen ”kinesisk modell” och ”kinesiska egenskaper”. Man skulle kunna säga att reformerna räddade partiet.

För det andra passar reformer bra för att dölja alla slags missdåd när utveckling blir den ledande principen.

Kommunistpartiet har varit ”under reformering” i mer än tre decennier, men har inte gjort det minsta framsteg när det gäller diktaturen, som bara har förstärkts. Man har motsatt sig liberalisering, beordrade massakern av studenterna på Himmelska fridens torg 1989 och förtrycker hårt försvarare av mänskliga rättigheter och andliga grupper som Falun Gong. Likväl förespråkar och hyllar partiet kraftfullt sina reformrörelser och har packeterat sin historia som en historia av reformer och öppnande.

Idag är många människor misstänksamma mot partiets reformer och ser dem som påhittade myter, men man saknar insikt om partiets missgärningar.

För det tredje underminerar partiets prat om reformer människors förtroende.

Kommunistpartiets reformer handlar bara om ekonomiska reformer. Eftersom partiet beslutsamt kontrollerar de grundläggande nödvändigheter som vanliga människor bryr sig mest om, så kan man vända sig till större delen av befolkningen. Dessutom får dess bedrägliga propaganda människor att tro att partiet gradvis förändras och förbättras, trots att man gjort många felaktigheter. Många människor tror att så länge ekonomin förbättras och människor inte längre är hungriga så kan andra saker ignoreras. Detta är ett propagandaknep från partiet. Många människor godtar detta och blir därmed lurade.

I själva verket är det kommunistpartiet som drar den största nyttan av reformerna. Li Keqiang sade nyligen: ”Reformer är den största bonusen.” Bonusen är i princip till nytta för intressegrupperna inom partiet. Vanliga människor får inte mycket del av det och på så vis har Kinas deformerade samhälle skapats: ett rikt land med fattiga människor.

Men samtidigt som kommunistpartiet tycker om de fördelar som kommer av reformerna så tycker man i själva verket inte om reformer.

En orsak är att partiets reformer är passiva. Partiet tvingas in i dem på grund av kriser.

Det andra skälet till att partiet inte tycker om reformer, och detta är det mest fundamentala, är att vilka reformerna än är så förblir inte bara kommunistpartiets väsentliga faktorer – dess auktoritära styre, dess maktmonopol och dess förtryck av det kinesiska folket – oförändrade, utan blir också mer intensifierade.

Kommunistpartiet har undantagit vissa områden från reformer. Vad som kan och inte kan förändras är strikt avgränsat. Det är inte så enkelt som partiet får det att verka när man pratar om reformer ”på grunt och djupt vatten”.

Idag betonar kommunistpartiet på nytt reformer. Xi har talat om det ända sedan han tillträdde sin position. Varför? På grund av att partiet står inför ännu en kris. Det har splittrats av interna maktkamper och förlorar folkets förtroende.

Reformer kan dölja krisen och avleda uppmärksamheten bort från det verkliga problemet. Men partiet gillar inte reformer och genomför definitivt inte reformer för folkets skull.