Den är ovanlig nu för tiden – tystnaden. På restaurangen, på flygplatsen, i bilen, hemma; överallt pågår många saker samtidigt.
Jag har repeterat i länder där några av musikerna sett på TV samtidigt som jag arbetade med fraseringar i Barbers ”Adagio”. Det satte jag snabbt stopp för.
Det är ironiskt att folk vill ha rökfria miljöer men aldrig har förstått att de omges av musikalisk förorening. Den store 1900-tals-kompositören Paul Hindemith kallade musik som spelas upp på oönskade ställen för “det vidsträckta ljudkloaksystemet i Amerika”.
Men ljudföroreningar finns i många former. På väg till Madrid var det en grupp människor som var så stökiga och högljudda att jag hyssjade åt dem flera gånger. I gengäld gjorde de narr av mig, på ett aggressivt sätt.
Än värre var det på nästa flyg tillbaka till New York. Några minuter före landning satte personalen på lite ”lugnande” jazz. Att spela den högljudda musiken just då var genomtänkt. Tanken är att få bort uppmärksamheten från det faktum att vi håller på att landa, vilket förståeligt nog är en orolig stund för många. Oturligt nog hade den högljudda jazzmusiken motsatt effekt. Jag kunde inte fokusera på landningen och lugnt vara i den. Jag blev distraherad och nervös.
Min far, violinisten Oscar Shumsky, blev arg när han gick på restaurang där de spelade bakgrundsmusik. Han brukade alltid få dem att stänga av den. Om den stackars servitören gjorde saken värre genom att byta kanal till en med klassisk musik, blev min far rasande. Detta var mycket värre eftersom stora musiker måste lyssna, de lyssnar automatiskt. Bakgrundsmusik är ett tecken på avsaknad av fokus. Vilken musiker som helst värd sitt namn är ”på” när det spelas musik.
Och samtidigt, tränar vi inte icke-musiker att inte lyssna på musik med hjärta och själ?
I dag kan en Ipod ha 30 000 låtar på ett enda chip. Vi kan jämföra Nathan Milstein, Jascha Heifetz och Oscar Shumsky för att se vem som är bäst. Och innan en frasering är färdig kan man klicka till nästa 42 violinister som spelar ”Paganini Moto Perpetuo” unisont, lyssna på tio olika versioner av Beethovens nionde symfoni och fem olika versioner av Bruckners sjunde. När jag ändå håller på kan jag fylla i de här skatteblanketterna och faxa iväg dem, samtidigt som datorn spelar upp “Star Spangled Banner” framför på didgeridoo av en skicklig aborigin.
För många år sedan när den store violinisten Jascha Heifetz debuterade i Carnegie Hall, låg ljudet av hans tolkning av “Wieniaski Scherzo Tarantella” kvar i flera månader, till och med år. Hans framträdande etsades in i själen hos konsertbesökarna. Han hade en outplånlig stil och satte sitt avtryck. De stora gamla artisterna hade sin stil och kunde väldigt tydligt skiljas från varandra.
Vi har trängt ut romantiken i livet, tappat mening och värde och ersatt det med oljud i öronbedövande ljudnivåer så att vi aldrig kan höra mer, allt detta för att hindra oss från att höra våra inre röster.
Så det är inte överraskande att få artister idag har något kvar individuellt karaktäristiskt.
Men vad finns det för alternativ?
Mitt förslag: ta en promenad i skogen utan Ipod. Gå bara. Ensam. Lyssna på de verkliga ljuden som fortfarande lever.
Alla de största kompositörerna inspirerades av tystnaden och icke-tystnaden i naturen, långt innan Ipod fanns.
För mycket information, för mycket musik, för mycket kritik, för många råd, idéer, CD-skivor, för mycket politik, religiös hjärntvätt och så vidare, de gamla pionjärerna inom musiken banade sina egna vägar för att höra lösningarna i sinnet och komma på de mest effektiva uttrycken för dem.
Stäng av din IPOD och mobilen och ta en promenad, en ny, avklädd promenad i skogen.
Eric Shumsky är konsertviolinist.
Översatt från engelska:
http://www.theepochtimes.com/n2/content/view/24976/
