1997 var året då Hongkong slutade vara en brittisk koloni och återigen blev kinesiskt territorium. Eftersom Hongkong länge varit en viktig asiatisk filmstad var det inte konstigt att filmer producerade i Hongkong hade ”Hongkong” som produktionsland. Men denna tradition har fortsatt även efter 1997. Man kan ju fråga sig varför. En intressantare fråga tycker jag dock är vilka skillnader det finns mellan en ”kinesisk” film och en ”Hongkong”-film.
Kinesisk film blev på allvar känt i västvärlden i och med Bruce Lees filmer på 1970-talet. Dessa filmer var producerade i Hongkong och fokuserade på obeväpnad strid. Dessa filmer kan klassas som ”Kung Fu-filmer”. På fastlandet har man dock producerat kampsportsfilmer sedan 1920-talet. Dessa filmer mynnade dock ur Wu Xia-traditionen, vilket betyder att striderna utfördes med vapen, oftast svärd, spjut och dylika vapen med en egg. En annan skillnad mellan dessa två typer av filmer är att Kung Fu-filmerna, tro det eller ej, var mer realistiska, då Wu Xia-filmer oftast har magiska inslag bestående av otroliga hopp, vilka möjliggjordes av vajrar och trampoliner, som blivit populära i västerländsk film de senaste tio åren. Jämfört med dessa hopp känns det faktum att Bruce Lee tampas med tio män samtidigt inte särskilt orealistiskt.
En annan skillnad är att Wu Xia-filmer, som mynnar ur en kinesisk litterär genre, utspelar sig mot en historisk bakgrund, medan Kung-Fu-filmerna inte är lika tidsbundna, och därför oftare utspelar sig i nutid.
Den största kulturella skillnaden, skulle jag vilja påstå, är det faktum att ”kinesisk” film och ”Hongkong”-film använder olika språk. På fastlandet spelar man in filmer på mandarin, medan filmer inspelade i Hongkong är på kantonesiska. Detta har så klart att göra med att den dialekt som dominerar på fastlandet är just mandarin, medan kantonesiska är den dialekt som talas mest i Hongkong. Men, med tanke på hur stort Kina är i förhållande till Hongkong, kan man kanske tycka att det skulle vara ett smart drag av Hongkongs filmindustri att börja spela in sina filmer på mandarin. Men jag misstänker att detta har att göra med att man vill särskilja sig från den ”kinesiska” filmen. Om detta mest har med politik eller kultur att göra kan ju debatteras. Personligen tror jag att det ofta är väldigt svårt att skilja på kultur och politik.
De senaste tjugo åren har dock situationen avpolariserats. Nu för tiden är det inte ovanligt att till exempel skådespelare väljer att jobba i båda industrierna. Ett sådant exempel är Andy Lau, som kan ses tala kantonesiska i ”Infernal Affairs” (”Mou Gaan Dou”, Wai-keung Lau & Si Fai Mak, Hongkong, 2002) och mandarin i ”House of Flying Daggers” (”Shi Mian Mai Fu”, Zhang Yimou, Kina/Hongkong, 2004). Zhang Yimou är för övrigt ett lysande exempel på en regissör vars filmer oftast är samproduktioner mellan Kina och Hongkong. Eftersom han främst sysslar med Wu Xia-filmer, som traditionsenligt är på mandarin, har dessa filmer varit på mandarin.
