Fyrverkerier, öppna eldar, spenatsoppa, böngryta, dans och musik möter mig på firandet av den iranska eldfesten på Heden i Göteborg. Den 14 mars varje år firas en folkfest enligt gamla iranska traditioner, dit alla är välkomna. Tusentals iranier samlades i tisdags kväll och i folkmängden fanns även en hel del nyfikna svenskar och andra nationaliteter. 

Char  chambe suri är en zoroastrisk högtid som firas natten till sista onsdagen veckan innan vårdagjämningen, som är den 20 mars och även det persiska nyåret. Det är en flera tusen år gammal tradition som inte ens försvann vid den islamiska revolutionen 1979.  Char chambe betyder onsdag och suri betyder både eld och fest.

Inom Zoroastrismen som är den ursprungliga religionen i Iran, dyrkade man elden som det viktigaste elementet och man hade det i sina tempel. Char chambe suri kan översättas med både eldfesten och onsdagsfesten. Den ursprungliga traditionen för cirka 2 500 år sedan gick ut på att man tände eld på hustaken för att hjälpa de goda andarna att hitta hem men också för att skrämma bort onda andar och sjukdomar.

Nuförtiden ordnar man istället sju eldar som man hoppar över och barnen tigger godis såsom svenska barn gör under påsk. Enligt folktron hoppar man över elden för att få bort dåliga saker och för att vara frisk det kommande året.

Eldfesten kan ses som en kombination av det svenska jul-, nyår- och påskfirandet. Vid ett marknadsstånd kunde man samtidigt köpa påskgräs, julgrupper och hyacinter.

Förr i tiden lagade man speciell mat som ris blandat med örter och fisk. På eldfesten i Göteborg var fisken och riset utbytt mot böngryta, spenatsoppa och den som ville kunde även köpa korv med bröd.

En vänlig iransk familj bjuder mig att smaka på böngrytan. Jag tackar och tar en skedfull. Faktiskt smakar grytan helt okej och är lagom kryddad. 

Skolminister Ibrahim Baylan var på plats och talade om vikten av att kunna mötas mellan kulturer och avslutade sitt nyårstal med ett budskap om rätten att få ha ett människovärde oavsett vilket land man kommer ifrån.

Efter talet spelades mycket medryckande musik och sedan intog ett tjogotal unga tjejer scenen i glittrande gula och gröna kläder och visade prov på sina talanger i traditionell persisk dans. Också i folkmassan dansade iranier och även ett par svenskar provade på den traditionella folkdansen, som påminner lite om den grekiska folkdansen. 

I folkvimlet träffade jag på Daniel Moeeni, en glad kille på nio år som snart skulle hoppa över elden. Jag passade på att fråga varför han kommit hit:

– Jag kom för att fira eldens fest och hoppa över elden.

Daniel är född i Sverige och talar både svenska och iranska flytande. Han har kommit till Heden varje år med sina föräldrar.

 Men vad är det då som händer när man hoppar över elden, frågar jag?

– Det är dåliga saker som försvinner och man får det bra under det nya året, säger Daniel.

Nilofar är en flicka på 11 år som också kommit hit för att fira i kväll. Jag frågar henne vad det är man firar.

– Jag vet inte, säger hon skrattande.

Mamman flikar snabbt in:

–  Vi firar det persiska Char chambe suri. Det är den sista tisdagen på året, då man eldar och firar med att dricka och äta gott.

På vägen hem tillsammans med min iranska väninna luktar hela jag av inpyrd rök, men vad gör det, vi har haft en trevlig kväll, träffat många glada firare av eldfesten och även hoppat över elden. Nowroozetan mubarak! Gott Nytt År!

Historien bakom Nowrooz – Det Iranska Nyåret

Nowrooz – den nya dagen, en berättelse från Irans nationalepos, Shahnameh (Konungaboken) om det iranska nyårsfirandet.
När konungarnas konung ”Jamshid” hade lärt folket krigskonsten, vävkonsten, jordbruket, läskonsten, byggarkonsten, läkekonsten, sjöfarten och konsten att smida järn reste han sig på sin tron och firade sina lysande framgångar. Kungar och hövdingar från hela världen kom till hans hov med hyllning och gåvor och deltog i festligheten. Dagen kallades för ”Nowrooz”, den nya dagen. 

Zoroasterianismen

Nowrooz är en sed i god Zoroasteriansk anda – statsreligionen i Perserriket fram till arabernas erövring under mitten av 600-talet. Nowrooz är som en delseger i den ständigt pågående kampen mellan mörker och ljus. Den sammanfaller med våren. I den iranska föreställningsvärlden är våren kärlekens och glädjens säsong. Då är vintermörkrets tröghet över, den ljusa säsongen börjar och naturen får nytt liv. Människan måste också instämma med denna kosmiska glädje och fira vårens ankomst. Nyårsfirandet i Iran består av en rad sammanhängande fester. Man förbereder vårens ankomst noggrant. Först städar man. Alla tecken från vintern måste bort. Huset ska vara rent för vårens ankomst.

Den eviga elden

Man trodde att änglar med vårens ankomst stiger ner och välsignar jordelivet. Man tände eld på hustaken för att de skulle hitta rätt hem och välsigna det. Nuförtiden tänder man eldar på öppna platser. Man hoppar över elden och sjunger ”ta min blekhet och ge mig din rodnad”. Man tror att man därmed blir av med vinterkylans klenhet och tröghet och får eldens värme och friskhet. Elden betraktades som helig i zoroasterianismen, man byggde altare, där den eviga elden brann natt och dag.

Haftsin

Till Nowrooz brukar man duka ett bord som kallas Haftsin med speciella rätter. Nowrooz – bordet ska innehålla minst sju saker som börjar med bokstaven sin (persiska namnet för bokstaven ”s”, därav namnet haftsin). Var och en av dessa saker symboliserar ett fenomen. Sir (vitlök) är symbolen för läkekonsten, Senjed (vildoliv) symbolen för kärleken, Sekke (mynta) symbolen för rikedom och Samanu (vetegroddspastej) symbolen för växtlighet. Serke (vinäger), som man tror ersatte vinet efter det islamiska förbudet mot alkohol, Sib (äpple), Sabze (grodda frö) och Sonbol (hyacint) tillhör också haftsin. Utöver de sju sakerna, finns det spegel, levande guldfisk och levande ljus.

Haftsin till Nowrooz

(Källa: Föreningen Farhang)