Vid 14 års ålder fängslades Tashi Thondup Tsering i Tibet. När han var 17 år släpptes han ut ur fängelset. Han flydde över Himalaya till Nepal och fick till slut en fristad i Sverige. – Jag har tur som är här nu, men många av mina vänner är inte så lyckosamma. En del har dött och andra måste fortfarande lida under kommunistregimen, säger Tashi Thondup.
Det var 1994 som Tashi Thondup fängslades för att han med sina vänner hade startat en underjordisk frihetsrörelse i Tibet. Polisen upptäckte deras grupp när de hade satt upp affischer på gatorna. Han har lyckats lämna mycket av det svåra bakom sig efter att han kommit till Sverige 2003.
– Fortfarande kommer det mardrömmar men de har blivit mindre och mindre de senaste åren, säger Tashi Thondup.
I fängelset fick han fick uppleva all slags tortyr och hjärntvätt.
– Om ingen skulle tortera dig, då är det otroligt. I kinesiska fängelser är det som att dricka te eller kaffe. Det är bara så normalt, alltför normalt, berättar Tashi med en suck.
”Rädslan att dö försvann”
Han utsattes för skenavrättningar. Vakten höll en pistol bakom hans nacke. Alla var fastbundna.
– När de sköt svimmade jag och trodde att jag dog. När jag vaknade var både min bäste vän och även min lärare döda, säger Tashi Tsering.
Men efter många skenavrättningar brydde han sig inte längre. Rädslan att dö försvann.
– Till slut tänkte jag att de kommer att döda mig ändå, så jag blev van och brydde mig inte längre och då slutade de.
Köra moped – en tortyrmetod
En av de vanligaste tortyrmetoderna var något som kallades för att köra moped. Tashi beordrades att agera som en moped. Vakten var föraren och satt på Tashis rygg och höll Tashis händer och armar bakifrån som man håller i styret på en moped. Sedan sparkade vakten på hans högra ben för att starta mopeden.
Tashi var tvungen att göra ljud som låter som en moped. När vakten skulle öka farten vred han Tashis högra hand så mycket som han orkade för att han skulle skrika högre. Ibland bröt de fångarnas armar. För att byta växel sparkade han på det vänstra benet.
– Ibland är det omöjligt att skapa ljud oavbrutet. När det händer säger de att mopeden behöver lagas. Då kommer de med olika anordningar och slår överallt på kroppen.
Nästan varje dag samlades fångarna på kontoret. Vakterna band fast dem och slog tills de svimmade. Om en vakt tröttnade fortsatte en annan.
Fångarna hjärntvättades konstant.
– Fysisk tortyr och hjärntvätt, efter tre år… Faktiskt så trodde jag att det var fel på mig eftersom man varje dag var tvungen att säga samma saker; ”jag hade fel, jag hade fel, jag skulle inte varit emot regeringen, kommunistpartiet” så efter tre år började jag tänka att jag hade fel.
Han såg många fångar som dog av misshandel, några sköts och andra svalt ihjäl. Andra fick inte medicinsk hjälp och några tog livet av sig.
– Ibland fick man inte sova på flera dagar. När de torterar dig de första månaderna får man så ont och du är rädd. Men efter ett tag, när man torteras hela tiden, så blir man van och till slut känner man sig inte så rädd. Det är som man inte längre känner smärtan.
Medmänsklighet försvann
Tashi berättar att en fängelsevistelse förändrar en människa totalt och särskilt i Kina.
– I fängelset blev vi bara som döda kroppar som gick omkring, som döda män. Vi hade inga känslor. Människor tappar medmänskligheten och sig själva.
– På vintern när det var kallt så tvingade de oss att klä av oss nakna och sprutade iskallt vatten på oss. Vakterna brände oss ibland med cigaretter på huden. Ibland kissade vakterna i en bunke och tvingade dig att dricka urinen.
Kanske var det Tashis önskan att få dö som hjälpte honom att överleva.
– Jag försökte ta livet av mig flera gånger. Men de gav mig mycket stryk, så jag blev trött på att försöka ta mitt liv. En gång försökte jag hänga mig i mitt bälte, en annan gång bankade jag mitt huvud mot väggen. När vi på vintern skulle bygga en bro, hoppade jag ner i vattnet. Men de drog upp mig och spöade mig. Det var nog därför jag överlevde – för jag ville dö.
Tashi Thondup är en person som man instinktivt tycker om, en ödmjuk och varm person som ofta ler. Trots att han varit med om svåra saker så ser han harmonisk ut. Var kommer styrkan ifrån?
Meditation, säger Tashi småskrattande. Nej, jag mediterar inte tillägger han, men jag tror att det beror på hur tibetaner är. Vi tänker alltid positivt.
Olika folkslag
– Tibetaner och kineser är faktiskt helt olika. Det har inte bara med religion att göra. Det har med vår identitet att göra. Vi är olika folkslag. De försöker få dig att förlora din identitet. Att endast en ras skall finnas i Kina. Det var faktiskt det svåraste att uppleva.
Skolan handlar om att tänka som regimen, det är det enda, menar Tashi.
– Du får inte ha dina egna tankar. Man måste ha samma åsikt som skolsystemet. Om du inte svarar samma som regeringen vill så har du fel.
Tashi flydde med 14 andra personer över Himalaya. Det var en mycket svår resa. En ung flicka och en äldre man dog under resan. 33 dagar på snöiga berg och få människor. Det var svårt att klara kölden och ibland åt de inte på flera dagar.
– Det handlar om friheten eller döden. Du kan dö, men om du överlever blir du fri, säger Tashi.
Till Sverige kom Tashi 2003. Hela familjen är kvar i Tibet. Han brukar ha kontakt med dem ibland, men nu vet han ingenting om dem sedan i mars, då oroligheterna började i Lhasa. Hans familj vågar inte längre prata med Tashi då de varit bevakade och Tashi vet inte vad som hänt med familjen sedan säkerhetsstyrkorna slog till mot folket.
Tashis budskap till Kinas regim
– Lämna oss ifred, och lyssna på Dalai Lama. Han är Kinas enda hopp för när han inte finns längre, ja då kanske det inte finns någon mer att tala med.
