Magdalene-sill smakar extra bra efter ett besök på Magdalene Islands. Inte bara minnen av öarnas rogivande sol och vind gör dess fisk och skaldjur mera smakrik, det faktum att man besökt det ensligt belägna rökeri där den bereddes och skakat hand med mannen som lagat till den ger krydda. Sådana saker sker på Kanadas bäst bevarade hemlighet – Magdalene Islands.

De sju Magdaleneöarna (den största är bara 16 km bred och 32 km lång) utgör en liten skärva skärgård som nästan försvinner i S:t Lawrenceviken. De erbjuder ett rikt kulturliv, tillsammans med en himmelsk färgpalett, målad på den vilda naturen.

En mängd musiker bjuder på föreställningar i otaliga pianobarer och vart femte hem verkar inrymma ett galleri. Insprängda i landskapet finns hus i klara färger, med den obligatoriska tvättlinan – mamelucker och kalsonger uppblåsta av vinden. Husen är som strödda över landskapet och står i bjärt kontrast till Quebecs typiska sammanbuntade hus längs raka gator.

Den ihållande vinden är ständigt närvarande, inte på ett irriterande sätt, utan på ett sätt som påminner oss om att vi befinner oss på ett väldigt isolerat, väldigt litet stycke sand mitt i S:t Lawrenceviken.

I augusti flockas besökare från hela Nordamerika på Magdalene Islands för att titta på sandslottstävlingen. Metoden att göra cement av sand har fulländats här och används också för att skapa lergods som kan köpas i de många konstgallerierna runt om i skärgården.

De lågt liggande öarna, som egentligen är väldiga sandbankar, eroderar långsamt och kullarna, ravinerna, dynerna och de sammanstörtande klipporna förutspås försvinna inom 5 000 år. Den oavbrutna erosionen kan bäst ses på platser som Belle Anse och Gros-Cap, där klippornas gnistrande rödbruna jord exponeras av stark blåst och ständiga strömmar. Området är inhägnat så att man ska kunna promenera säkert. Men ingen på ”the Maggies” kommer att berätta för dig var du kan eller inte kan ta en promenad eller simtur eller tala om var det finns en enslig strand. Det är helt enkelt inte den sortens ställe.

Det finns ett modernt vandrarhem på Gros-Cap, som ingår i en avskild tältplats. Ett vanligt sätt att se området är att hyra en kajak eller motorbåt från Cap-aux-Meules. Med båt kan du ta dig genom välkända ”Elephant Rock” eller ge dig in i de urholkade grottorna för att utforska det marina livet.

Under seglatsen kan du passera förbi Echouerie Point som en gång var hem åt tusentals valrossar, och vad som en gång var den största skeppskyrkogården i S:t Lawrenceviken, näst efter Sable Islands. Med tanke på Magdaleneöarnas nuvarande invånarantal på 13 000 människor finns det sannolikt finns lika många spöken från skeppsbrott som det finns levande öbor.

De enda nybyggarna efter de ursprungliga acadiska kolonisatörerna år 1789, var överlevande från skeppsbrott. Virket från vraken bärgades ofta och användes till kyrkor och hotell. De sjunkna skeppen blev också populära dykattraktioner.

Snorkling och dykning är vanligt här men Club Vacance på Grande-Entrée erbjuder en specialitet – bodysurfing in och ut ur havsgrottor. Utstyrda i hyrd våtdräkt, hjälm och flytväst kan besökare flyta in och ut ur grottorna, vars öppningar skapar virvlar och jacuzziliknande strömmar. Man kan också hyra havskajaker och paddla ut till den hemliga ”lerbadsön”. När man avslutat vattenäventyret kan man stilla aptiten med en smaklig ”pot-en-pot aux fruits de mer” – en paj fylld med havets läckerheter och en specialitet på öarna.

Vid en vägkant står det enda kvarvarande sillrökeriet. Rökt sill var en viktig industri på öarna fram till 1976 då sillbeståndet reducerades till en riskabel nivå. Bröderna Arsenault har återinfört den gamla familjerörelsen och ger också rundturer i ett gammalt rökeri där du kan lära dig om fiskets och sillrökeriets historia. Bröderna Arsenault hävdar att de två rökerierna är de enda antika byggnaderna som fortfarande används på öarna. Ta sillen och den kokta hjortronsylten de också säljer och du kan ha en unik picknick, antingen på en sanddyn med utsikt över en tom strand eller högt uppe på en röd sandstensklippa.

I kontrast till de fransktalande öbornas godisfärgade hus, bor den engelskspråkiga befolkningen i mer modesta och diskret utsmyckade boningar. Rådet för engelskspråkiga på Magdaleneöarna, The Council For Anglophone Magdalene Islanders har inrättat ett mycket pittoreskt museum i den gamla skolbyggnaden vid Old Harry. Då de jobbar som krabbfiskare, musselodlare eller saltgruvearbetare utgör den engelskspråkiga folkgruppen i sig själv ett levande museum.

I museet kan du hitta skridskor, en gaffel och en skruvnyckel donerade av Marcel Hackett såväl som den enkla utställningen av familjerna Clarks och Dunns släktträd. Brion Island norr om ”the Maggies” är en av de mest isolerade öarna som nu är totalt avfolkad. Denna ö var en gång hem åt familjen Dingwall. Deras gravstenar har hämtats till Old Harry Museum som en gripande påminnelse om dessa isolerade engelskspråkiga öbors bräcklighet och oundvikliga öde.

En annan fascinerande utställning är ett kännemärke från 1800-talet då Issac Coffin försökte styra öarna som en feodal dynasti. Det kan låta otroligt i dag men så sent som 1895 fick öborna inte äga mark och tvingades ofta lämna öarna och grundade acadiska bosättningar på utposter såsom Havre St-Pierre, Blanc Sablon och Natashquan på Quebecs norra kust.

Från närliggande Old Harry Beach kan du se Cap Breton, bara 65 kilometer bort. Old Harry Beach anses vara den finaste på öarna, fast när vi var på besök fanns där inte en själ på hela stranden!

Den äventyrslystna och nyfikna resenären måste uppleva Magdalene Islands. Äventyraren kommer sannolikt att finna att denna välbevarade hemlighet är något väl värt att ta del av.