Det sägs att det finns sju saker som kineser bekymrar sig för i sitt dagliga liv. Brännved, ris, olja, salt, sojasås, vinäger och te. Även om teet kommer på sista plats har det inte desto mindre en betydelsefull historia och kulturell betydelse i Kína.
Kina är teets och tekulturens ursprung, och te har därför beledsagat den kinesiska nationen under 5000 år. Att erbjuda sina gäster en kopp med te är en fin kinesisk tradition, och det kinesiska folket har länge haft traditionen att njuta av en kopp te efter en måltid.
Enligt en kinesisk legend upptäcktes teet av Shennong, en av de tre kejsarna i den avlägsna forntiden och den första kinesiska örtläkaren som genomsökte landet efter medicinalväxter. Shennong hade en mage som var genomskinlig som kristall. Det spelade ingen roll vad han åt så kunde han se det mycket klart genom sin genomskinliga mage.
En dag hittade Shennong en slags växt med gröna blad och vita blommor. Han åt av bladen. Plötsligt upptäckte han att något konstigt hände i hans mage – bladen flyttade inte bara runt och rensade upp bland all mat han ätit, utan de efterlämnade också en välluktande smak i munnen och en känsla av fräschhet.
Från och med då använde Shennong bladen för att neutralisera giftet hos de växter han prövade. Han blev väldigt glad över avgiftningseffekten som bladen hade. Han trodde att upptäckten av te, som han kallade ”cha”, gavs till honom av himmelska gudar som en uppskattning på äldre dagar, för hans strävan att hitta medicinalväxter för att behandla människors sjukdomar.
Efter att te upptäckts gick det igenom flera utvecklingsstadier. Idag används kokande vatten för att göra te från teblad. I forna tider användes te som medicin. Då klippte man av grenar från vilda tebuskar, nöp av tebladen, kokade dem och drack sedan vattnet. Detta kallades ”grötte” eller ”bittert te”, eftersom te som gjordes på detta sätt var mycket bittert.
Under Qin- och Handynastierna utvecklade människorna nya tillagningsmetoder och användningsområden för te. I stället för att koka färska teblad, bakade de ”tekakor” som sedan maldes till pulver. Kokande vatten tillsattes för att göra te. De blandade i salladslök, ingefära och apelsin och kallade det ”bakat te”.
Tekulturen blev populär under Tangdynastin. Gradvis övergick ”tedrickande” till ”teprovning”. Även tebanketter som hölls vid kungliga palats, tempel och hos de lärde var populära.
Atmosfären på en tebankett var oftast högtidlig och elegant och följde strikta etikettregler. Teet som serverades skulle vara av högsta kvalité och vattnet skulle komma från välkända källor. Dessutom skulle teservisen vara värdefull och av ovanlig kvalité.
Tebankett började vanligtvis med att värden personligen blandade till teet, eller övervaka blandningen av teet, för att visa sin respekt inför gästerna. Detta åtföljdes av en presentation av teet, ta emot teet, lukta på teet, uppskatta färgen på teet och smaka på teet. Efter tre omgångar, började man kommentera teet, uppskatta värdens fina moraliska kvaliteter, njuta av landskapet, och småprat eller skriva prosa eller poesi.
Under Mingdynastin hällde man vattnet direkt ner i en tekanna eller i en kopp med lösa teblad, vilket gjorde tedrickandet enklare och bekvämare. Men de flesta ”drack te” snarare än att ”provsmaka te.”
Det fanns en man vid namn Lu Yu under Tangdynastin som efter många år av observationer och forskning, skrev en bok med titeln Cha Jing. Boken sammanfattar en uppsättning metoder, från att odla te och plocka teblad till att göra te och provsmaka te. Den beskriver även den djupa kulturella betydelsen av te som en konstform. Det här gav formen till det tidigaste teets Dao. Människor i senare generationer kallade Lu Yu för ”teets vise man”.
Tekulturen speglar egenskaper hos Österns traditionella kultur, en kombination av ”te” och ”Dao”. I det gamla Kina fanns Dao i alla branscher och yrken, och folk var också intresserade av att försöka uppnå Dao. Därför fanns det också Dao i teprovning.
Teets Dao handlar särskilt om att vara ”harmonisk, lugn, nöjd, och sanningsenlig” och när det gäller ”lugn” är det den väg man måste följa för att nå ett tillstånd av osjälviskhet. Lugnet i det kinesiska teets Dao avser lugnet i den andliga världen, jämsides med yttre stillhet eller rofylldhet. Så länge man upprätthåller lugnet inom sig, kan man fortfarande njuta av samtal, skratt, musik eller opera.
Tekulturen är en slags ”kulturförmedlare”, där te fungerade som bärare att överlämna och fortsätta i den traditionella kinesiska kulturens anda. Som Liu Zhenliang under Tangdynastin skrev i boken om tedrickandets tio dygder, ”Te kan stödja Dao, och te kan förfina ens vilja”.
Översatt från engelska.
