Alternativa historieskrivningar kan vara intressanta, men också vanskliga. De kan fungera som en kontrastvätska och göra verkligheten tydligare. De kan också verka fördunklande, för det finns ju inget som garanterar att det verkligen skulle ha blivit så som författaren tänkt sig det, om det inte blev som det nu faktisk blev.

Oavsett vilket har kontrafaktiska resonemang sin tjusning. Inte minst för att de sätter fart på fantasin och kan inspirera till förändring.

Tänk dig att kommunisterna förlorade mot nationalisterna i det kinesiska inbördeskriget i slutet av 1940-talet. Föreställ dig att Mao Zedong aldrig fick makten, och inte genomförde vare sig kulturrevolutionen eller Det stora språnget. Försök att se hur de kommunistiska intellektuella flydde till Sovjet, istället för att börja skriva propaganda för Maos regim.

Exakt det har den kinesiska sciencefictionförfattaren Chan Koon-chung i Peking gjort. Hans nya bok innehåller en alternativ historieskrivning, i vilken han undersöker hur Kina kunde ha sett ut om kommunistpartiet aldrig tagit makten.

Nationalisterna vann inbördeskriget

I romanen ”The Second Rear of Jianfeng” vann nationalistpartiet, Kuomintang, det kinesiska inbördeskrig som i vår verkliga värld innebar att kommunisterna 1949 tog makten i Kina.

Därifrån bygger författaren upp en händelseutveckling där nationalisternas ledare Chiang Kai-shek styr Mittens rike. Han följer detta alternativa Kina fram till slutet av 1970-talet.

Chan Koon-chung tror att Kina skulle ha haft betydligt större chanser till ekonomiskt välstånd och social utveckling om landet hade integrerats med de utländska marknaderna tidigare, istället för att sluta sig inåt under Mao.

1979 hade Kina kunnat vara mycket rikt, åtminstone i städerna, tack vare exporten och den lätta industrin i kustregionerna, sade han i en intervju med Hongkongbaserade Initium.

Hongkong förblev vanlig hamnstad

Den ekonomiska boomen i Japan och andra östasiatiska länder skulle då ha blivit betydligt mindre än nu, eftersom de haft konkurrens av kinesiska kuststäder som Shanghai, Tianjin och Guangzhou.

Hongkong hade förblivit en vanlig hamnstad, som inte gjort något större väsen av sig annat än genom sin status som en brittisk koloni. Den ohindrade utrikeshandeln i kolonin hade gynnat utvecklingen i den närbelägna kinesiska provinsen Guangdong.

”Till och med OS hade arrangerats i Nanjing” spekulerar Chan Koon-chung. Staden var nationalisternas huvudstad och i romanen är den fortfarande säte för den republikanska regeringen.

Peking betyder ”den norra huvudstaden” och har i den alternativa historian återfått sitt gamla namn, Beiping, som betyder ”nordlig fred”. Himmelska fridens torg, som i vår värld genomgått omfattande expansion under Maos ledning, har förblivit mindre anspråksfullt.

Författare får revansch

Romanens titel på engelska, ”The Second Year of Jianfeng”, syftar på att Chiang Kai-sheks son Chiang Ching-kuo som regent kallar sig Jianfeng. I såväl boken som verklige livet dör den äldre Chiang 1975, och sonen utses till president av nationalförsamlingens 1 200 ledamöter.

Boken tar upp några litterära talanger som Kina förlorat på grund av kommunisterna.

Ett exempel är författaren Lao She som drevs till självmord under kulturrevolutionen. I ett nationaliststyrt Kina hade han fortsatt leva och verka. Lao She och flera andra kinesiska författare nomineras i boken till Nobelpriset i litteratur.

Shen Congwen är en annan romanförfattare som får sin chans i det ickekommunistiska Kina. Den verklige Shen Congwen blev allvarligt förföljd av kommunisterna och drabbades av mental kollaps och andra trauman på grund av olika kampanjer, vilket ledde till att han slutade skriva. Chan får honom att författa det fiktiva mästerverket ”Survivor”, som kan jämföras med den verkliga boken ”Hundra år av ensamhet” Gabriel García Márquez, från 1967.

”I ett fredligt och blomstrande Kina hade dessa människor kunnat utföra bra arbete” säger han.

Chan ägnar sig dock inte åt de olika vänsterförfattare som blev populära i det verkliga Kina. I scenariot där nationalisterna vann inbördeskriget flydde dessa författare till Sovjetunionen tillsammans med de överlevande ur kommuniststyrkorna. Här har vi en tydlig parallell till verkligheten, där Chiang Kai-shek och hans trupper flydde till Taiwan.

Inte bara solsken

Trots ekonomisk utveckling och kulturell modernisering var det inte bara solsken under nationalisterna. Chan förnekar inte att republiken Kina, precis som verklighetens Taiwan efter andra världskriget, fortfarande var en auktoritär stat som inte tillät demokratiska röster att höras. Först år 2000 förlorade Kuomintang makten i ett demokratiskt val. Verklighetens Jianfeng anses ha bidragit starkt till detta genom att på 1980-talet öppna för demokratiska reformer och häva undantagstillståndet som rått i Taiwan sedan 1947.

Författaren går inte in på om det startades någon demokratisk och liberaliserande process i bokens Kina, så som det gjorde i verklighetens Taiwan.

Orsaken till att berättelsen slutar innan den processen börjat är att boken följer hur livet utvecklas för några personer i Nationalistpartiet, inte minst huvudpersonen Jianfeng, baserat på verkliga dagboksanteckningar och inspelningar. Eftersom den verklige Jianfeng slutade skriva dagbok 1979 var det också naturligt att sluta berättelsen det året, anser Chan Koon-chung.

Ovissheten kring den kontrafaktiska utvecklingen går igen i verkligheten där Kinas, och övriga världens, frihetslängtande människor undrar: Förmår kommunistpartiets makthavare sätta sig i baksätet så att någon annan kan fatta ratten och styra landet rätt?

Rapportering av Leo Timm och Jenny Li.