Den 14:e september dog Patrick Swayze. Han blev 57 år gammal. För de flesta är han nog mest känd för sin roll i “Dirty Dancing”( Emile Ardolino, USA, 1987), som fortfarande är en populär film, främst för den kvinnliga publiken. Vad var det då som gav Swayze en sådan stjärnglans? Var det för att han var en duktig skådespelare? Nja, inte riktigt.
Själv anser jag att Swayze var en ganska medioker skådespelare. Han klarade av att få en dialog att låta någorlunda naturlig, men övertygade sällan i de skådespelarmässigt svårare scenerna. Han hade dock två saker som talade för honom. För det första hade han en närvaro som var väldigt påtaglig; han hade ett charmigt leende och en stor portion karisma, vilket är anledningen till att han kunde inneha huvudrollen, trots sin begränsade skådespelartalang. Det andra som talade för honom var hans fysik. Och nu menar jag inte bara att han var vältränad; han må ta av sig tröjan minst en gång i varje film i de fyra av hans filmer som är mest populära, men det är mer hans kroppsspråk jag tänker på. Hans bakgrund som dansare gjorde att han rörde sig lika smidigt som en katt, vilket är mycket bra egenskap oberoende på om man ska spela en dansare eller en dörrvakt.
När Swayze 1987 slog igenom med “Dirty Dancing”, vann han den kvinnliga publiken. Det är väl få som kan glömma hur han, som Johnny Castle, kommer inglidandes i sista scenen och säger: “Nobody puts Baby in the corner”, varpå han dansar som bara han kan. Två år senare visade han att han även kunde bära upp en actionfilm i “Road House” (Rowdy Herrington, USA, 1989), i vilken han spelar dörrvakten Dalton, som får Chuck Norris att se ut som en förskolelärare. Swayzes bakgrund som dansare kom även till användning i denna film; Dalton är en väldigt graciös slagskämpe. Således hade Swayze även vunnit många grabbars hjärtan.
Året därpå var det dags för min personliga favorit av Swayzes filmer: “Ghost” (Jerry Zucker, USA, 1990). Till skillnad från tidigare filmer var “Ghost” ett ganska så regelrätt romantiskt drama, vilket betydde att han inte kunde vinna stilpoäng med sin dansarbakgrund. Men det gick bra ändå. För Swayze hade verkligen glimten i ögat och hade en viss talang för att spela sympatiska karaktärer; jag misstänker att slutscenen i “Ghost” har genererat en stor summa pengar för de företag som tillverkar pappersnäsdukar. Anmärkningsvärt är att denna film är en av 90-talets populäraste romantiska filmer.
Ett år senare samarbetade han med den kvinnliga actionregissören Kathryn Bigelow. Filmen hette “Point Break“ (Japan/USA, 1991) och handlade om ett gäng surfare som rånar banker. Inte särskilt komplicerad handling, men Swayze visar här att han har äkta stjärnglans, då han spelar brallorna av den genomtorre Keanu Reeves, som egentligen innehar huvudrollen. Men ingen är intresserad av Reeves efter Swayze gjort entré i filmen. Efter “Point Break” var det dock slut på Swayzes storhetstid; han fortsatte att göra film, men ingen som var så populär som de fyra jag nämnt.
Man kan alltså säga att Patrick Swayzes storhetstid var åren 1987-1991. Med ett gemensamt namn kallar jag hans fyra populäraste filmer för Swayze-utan-skjorta-filmerna. De två lite grabbigare actionfilmera, “Road House” och “Point Break” är nog bortglömda om tio år. Men det skulle inte förvåna mig ett dugg om både “Dirty Dancing” och “Ghost” förblev populära en generation till. För Swayze hade sannerligen stjärnglans.
