Trots att väderförhållandena var gynnsamma ledde de pseudovetenskapliga ”marxistiska” jordbruksmetoderna till att alla grödor i området där Jiang bodde blev förstörda.
– Folk kunde inte hitta något att äta. De blev tvungna att gå upp i bergen för att hitta vilda grönsaker, sedan löv och vad man kunde hitta för ätligt gräs. När de tog slut var vi tvungna att gräva upp rötter att äta, berättade Jiang, och tillade att folk till slut började äta bark från träden.
Jiang berättade om hur svälten påverkade människorna.
– Varje dag brukade jag gå ut och leta efter något ätbart ute i naturen och andra barn gjorde likadant. Folks ben började svälla upp, och sedan deras magar. Till sist svällde även deras huvuden upp.
– Min farfar dog av svält på våren 1960. Han var ute och gick och plötsligt föll han ihop och dog. Eftersom vi inte hade några pengar begravde vi honom i ett klädskåp. Jag svälte nästan ihjäl också. Vi hade aldrig någon mat och nästan varje dag hörde vi om hur någon i byn hade dött av svält.
Jiang berättade även hur några bybor i ren desperation hemföll till kannibalism.
– Någon från en annan by gick genom vår by och föll ihop, död av svält. Hans kropp låg där under dagen, men i skymningen kom folk ut och skar upp hans kropp i bitar. Det var första gången jag såg kannibalism som jag kan minnas.
Folk började även märka att deras döda släktingar grävdes upp på kyrkogården för att ätas.
– Människor som begravt sina familjer var tvungna att stanna på kyrkogården på natten för att vakta deras gravar, sade Jiang.
Jiang var inte medveten om att svälten härjade även utanför hans by, på platser över hela Kina.
– Vid den tiden visste vi inte vad som hände i resten av landet. Vi trodde att det bara hände hos oss eftersom myndigheterna kontrollerade nyheterna. Under den här perioden medan vi var i dödens gränsland trodde vi fortfarande att partiet skylle komma och rädda oss. Vi tänkte fortfarande sådär på den tiden. Idag tänker jag inte så, sade Jiang.
Baserat på omfattande forskning i partiets egna arkiv och andra källor har professor Frank Dikotter på University of Hongkong i en undersökning från förra året beräknat att det mellan 1958 och 1962 dog 45 miljoner människor i Kina på grund av svälten och våldet som följde i dess spår. I stadsområdena var svälten mindre allvarlig eftersom man trots allt delade ut små matransoner.
Den stora svälten och katastroferna i spåren av Det stora språnget erkänns inte officiellt i Kina idag. Fyra år efter att svälten var över inledde Mao den stora kulturrevolutionen.
Översatt från engelska: http://www.theepochtimes.com/n2/content/view/50738/
