Ibrahim Jabers telefoner ringer ständigt och i hans kontor är det fullt med personal och besökande kunder, som håller möten på stående fot. Jaber är filialens chef för FN:s hjälporganisation Works Agency (UNRWA) i Nablus, på Västbanken. Genom UNRWA:s departement för mikrofinans och mikroföretag övervakar Jaber månatliga utbetalning av minst 100 nya små, riktade lån till småföretagarna.
Banken letar efter människor som utgör goda risker. Vi letar efter fattiga människor, säger Jaber.
UNRWA förvaltar tre finansieringprogram, där givarbaserad fond är ca 23 miljoner kronor (US $ 3 miljoner), varav nästan 30 procent är donationer från USA. Medlen för godkända lån delas ut till företagare som avbetalningskredit.
Jabers kontor innehåller tjocka pärmar av klienternas register skrivna på arabiska och engelska. De går tillbaka till 1998, då Nablus filial blev UNRWA:s första projekt för Microenterprice Credit (MEC) på Västbanken.
Efter att fredssamtalen misslyckats och kriget mellan Israel och den palestinska myndigheten bröt ut 2000, markerade det en början på en nedåtgående ekonomisk spiral som många av UNRWA:s kunder i Nablus (som var krigets oroshärd) fortfarande har svårt att återhämta sig från.
Från april till oktober 2002 förlorade Nablus filial mängder av investeringar till följd av osäkra fordringar på grund av regional instabilitet. När kriget och hårda kontrollpunkter isolerade Nablus, blev det nästan omöjligt för vissa små företag att överleva.
Sju år senare har Nablus långsamt återhämtat sig och under de senaste veckorna har två närliggande större kontrollpunkter antingen stängts eller kommer att hållas öppna för passering 24-timmar om dygnet. Det finns totalt 52 vägspärrar i hela Västbanken.
Staden Nablus på Västbanken.
Men företagare, som till exempel Sa’adi Mohammad Husein Ledawi, kämpar fortfarande med enkla logistiska medel för att kunna göra affärer. Ledawi tillverkar och säljer ramar till järnsängar åt ett närliggande företag i Israel och har fått lån i form av mikroföretagskredit från UNRWA för de senaste åren.
– Det är för svårt att gå igenom kontrollpunkterna – det är slöseri med tid. Igår åkte jag till en kontrollpunkt och det tog mig tre och en halv timme, säger Ledawi i sin butik på Salahadigatan i Nablus i slutet av förra månaden. Han gör sådana affärsresor en eller två gånger i veckan.
Ledawi, som varit verksam med sitt företag i 30 år, har fått tillstånd från den israeliska regeringen att resa fram och tillbaka men måste ansöka om ett nytt tillstånd fyra gånger om året. Denna process tar minst en månad och ibland har han nekats tillstånd. Men för Ledawi och många andra i Nablus är det byråkratiska lidandet nödvändigt ont för att kunna överleva ekonomiskt.
Störningar i handelsrelationer lik dem som Ledawi har, är i stor utsträckning ett resultat av Israels politik efter den andra intifadan år 2000. Stängning av kontrollpunkter och begränsningar av tillträde till Israel störde arbetet och handelsförbindelserna, och också den regionala sysselsättningen. Enligt CIA:s Factbook ligger arbetslösheten på Västbanken idag på höga 16,3 procent.
Palestinska kvinnor promenerar på vägen i Nablus på Västbanken. (Foto: Genevieve Long/The Epoch Times)
– I dessa dagar är marknaden i Israel många gånger bättre än i Nablus. Utan marknaden i Israel skulle jag vara tvungen att stänga min verksamhet, säger Ledawi.
Ledawi är inte UNRWA:s enda kund i Nablus som har problem med att hålla sig ekonomiskt flytande. Jawed Fayez Abddelqader Haj Mohammad driver en skofabrik med sina två söner och säljer skor till Israel. Före 2002 hade han 16 anställda och sålde till flera israeliska kunder. Nu är det bara han och hans söner och han säljer till en kund i Israel. Under 2005 började Haj Mohammad få UNRWA:s lån för att hålla sig flytande.
– Det är bättre än ingenting, det hjälper lite, sade Haj Mohammed bakom sitt skrivbord på övervåningen i sin lilla fabrik i Nablus.
Allt material som han använder för sina handgjorda skor är anskaffat lokalt, men det är inte något starkt försäljningsargument i dessa dagar. Haj Mohammed säger att efter intifadan började billiga skor från Kina strömma in i Israel vilket skär ner vinsten som han kan göra på sina produkter. Ett par skor kostar ungefär 60 kronor att göra, och han säljer de för ungefär 82 kronor – med en vinstmarginal som Haj Mohammad kallar ”bra” med tanke på konkurrensen från Kina.
– Det finns ingen kontroll av import, säger Haj Mohammad.
På andra sidan staden har Amir Abed Sayeds fabrik, som tillverkar pappersprodukter, varit verksam i 22 år men började först förra året att gå med vinst igen efter sju år av långsam och mödosam ekonomisk återhämtning. Själva kostnaden för att klara sig genom administrativa kontroller och säkerhetspärrar gör det svårt för honom att konkurrera. Det finns också problem med att leverera produkter eftersom Sayed inte har tillstånd att resa in i Israel.
– Ibland blir varor förstörda vid lastning och lossning på grund av att de lyfts med gaffeltruck, sade Sayed och tillägger att transportkostnaderna är nästan oöverkomliga.
– Ibland är kostnaden härifrån till Israel mer än att ta in råvaror från Turkiet.
Sayed står också inför utmaningar med de mest grundläggande affärsmetoderna: möten. Eftersom han inte kan resa in i Israel har han hittat andra sätt att träffa kunder på.
– Ibland träffas vi på gatan men för de mesta kommunicerar vi via telefon och e-post. Ibland hittar vi en bensinstation och frågar där om de har stolar, sade Sayed.
Översatt från engelska: http://www.theepochtimes.com/n2/content/view/19216/
