Sveriges lösning för att deponera kärnavfall har stött på motgångar och kritiseras av externa experter, vilket driver frågan framåt. Allmänheten är dock ointresserad.
Använt kärnbränsle ska enligt den svenska modellen slutförvaras i kopparkärl under lång tid. Avfallet är så farligt att det måste isoleras från människan i 100 000 år, så korrosion på kopparn i kärlen är således ingen liten fråga.
I slutet av januari rapporterade Strålsäkerhetsmyndigheten att någon form av korrosion hade uppstått på små kopparbitar som legat i syrefritt vatten. Forskningsrapporten visade att korrosionsprocessen inte avstannar som man trott utan den fortsätter.
Det är Svensk kärnbränslehantering, SKB, som har i uppdrag att ta hand om allt radioaktivt avfall från de svenska kärnkraftverken. Jimmy Larsson-Hagberg SKB:s presschef säger om kärnavfallsfrågan:
– Det är ett stort pussel och många ekvationer och många saker man måste ta hänsyn till.
Kopparkapslarna ska deponeras i var sitt hål i tunnlar i det svenska urberget nere på 500 meters djup. Bentonitlera används som buffert runt kapseln mot korrosionsangrepp, bergrörelser och mot att radioaktiva ämnen kommer ut. När tunnels alla hål är fyllda fylls hela tunneln med leran, som sväller och täpper igen alla ihåligheter, berättar Larsson-Hagberg.
Den här metoden för slutförvaring av utbränt kärnbränsle är dock kritiserad.
Jonas Anshelm, professor på Tema teknik och social utveckling vid Linköpings universitet, har studerat den svenska kärnavfallsdebatten från 1950 och framåt. Han menar att i Sverige står olika expertgrupper mot varandra.
Vissa experter är kritiska till den lösning som kraftbolagen och kärnkraftsindustrin har utvecklat under många år, och som de nu vill ansöka om tillstånd för att bygga. Expertgrupperna talar eller skriver direkt till kraftbolagen, kärnkraftsindustrin, myndigheter och politiker.
– Den kritiken har varit en väldigt positiv kraft för att korrigera och utveckla lösningen av slutförvaret, menar professor Anshelm.
Allmänheten verkar inte vara intresserad av den här frågan, den har blivit för teknisk och för svår att sätta sig in i, tror han.
Däremot var det ett väldigt engagemang i kärnkraftsfrågan för 35-40 år sedan. Kärnkraftverkens vara eller inte vara ställdes på sin spets i Sverige när kärnkraftverket Three Mile Island i Harrisburg hade en partiell härdsmälta 1979, en händelse som berörde svenskarna.
Ett år senare gick svenska folket till folkomröstning. Frågan var inte om kärnkraften skulle avvecklas, utan hur snabbt det kunde ske. Kärnkraftsfrågan ledde till många starka konflikter, vilka resulterade i folkomröstningen, samt att tre regeringar fick avgå.
Resultatet av folkomröstningen blev att alla kärnkraftverk skulle vara avvecklade år 2010. Nu, 2013, har kärnkraftverken dock rustats upp för att kunna utnyttjas längre, och dessutom har beslut fattats om att bygga nya kärnkraftverk för att ersätta de gamla.
– Den allmänna opinionen har svängt till att vara mer positiv till kärnkraft idag, sedan 2006, när klimatfrågan slog igenom med full kraft, säger professor Anshelm.
I Tyskland hade frågan om kärnkraftens avveckling pågått under lång tid med en intresserad allmänhet. Där lade sig motståndarna till kärnkraften på järnvägsrälsen för att frågan verkligen skulle uppmärksammas, berättar Anshelm.
Till skillnad från Sverige påverkades Tyskland mycket av katastrofen i Fukushima. Den ledde till att den tyska regeringen beslutade att alla kärnkraftverk ska vara avvecklade senast 2022. Åtta stängdes med omedelbar verkan.
När kärnbränslet är utbränt förvaras det först på kärnkraftverket i ett år. Sedan mellanlagras det i 40 år först därefter kommer det till slutförvaringen. De första kapslarna förväntas deponeras runt 2023.
