Shi Kuang, som levde mellan 572 och 532 f. Kr. var en blind musikmästare i kungariket Jin under Vår- och höstperioden (770-476 f. Kr.). Han spelade Zheng makalöst bra. Zheng, också känd som guzheng, är ett sju-strängat kinesiskt musikinstrument av cittrafamiljen.
Det sades att hans virtuosa musicerande kunde få hästarna på betet att ta en omväg till musiken och fåglar gled ner och släppte maten de hade i näbbarna för att lyssna. Dessutom sades det att han kunde ge profetior om lycka eller motgångar genom att lyssna på ett musikstycke.
Shi Kuang ansåg att musiken kan påverka ett rikes uppgång eller fall. Bra musik, enligt hans mening, är harmonierad på universums naturliga regler från vilka kungen och hans folk kan hämta uppmuntran för moral och etikett. Människor bör kultivera sin ”de” (dygd) för att kunna harmoniera med helig musik. Frid och lycka kommer stanna hos staten när goda etiska regler följs, medan mörk och dekadent musik kommer att driva ett rike på fall.
En gång krävde kungen av Jin att Shi Kuang skulle spela några heliga sånger för honom trots att kungen varnats för att den sortens musik endast var avsedd för en kung som ägde stor dygd. Det första musikstycket som han motvilligt spelade lockade till sig vackra tranor, ett angenämt varsel. Tranorna flög in i slottssalen och dansade till låten.
Detta förvånade alla och kungen befallde honom att framföra ett mer upphöjt stycke trots Shi Kuangs häftiga protester. Så fort sången började samlades mörka moln på himlen och en kraftig storm slet plötsligt bort takpannorna på slottet. Kungen flydde i panik men vädret blev klart igen så fort Shi Kuang avslutat musikstycket. Från och med då beundrade folk honom ännu mer och visade större respekt för den ädla musiken.
Förutom sin musikaliska talang gav Shi Kuang kungen kloka och modiga råd när det gällde en hel del ledande principer. Hans insikt om musik återspeglades också i hans utomordentliga politiska åsikter.
När kungen uttryckte sympati för Shi Kuangs blindhet fick han till svar att det finns fem typer av blindhet som är värre än hans lidande. Det är när en kung är blind för orättvisor, blind för ämbetsmännens kompetens, blind för de rättfärdiga, startar blint ett krig och är blind för sina undersåtars väl och ve. En sådan stat är dömd att falla och människor lider mera. Rörd av Shi Kuangs ord beslöt kungen att vara flitigare i statliga angelägenheter och regera med dygd.
Kungen blev emellertid gammal och började då njuta av en överdådig livsstil och samtidigt blundade han för sitt folks lidande eller goda råd. Därför beslutade Shi Kuang att inte längre spela för honom. Han begick självmord med sitt musikinstrument framför kungen i hopp om att väcka kungens samvete, men utan resultat. Det började gå utför för staten och den kollapsade så småningom.
Eftersom han var blind ansågs hans musikaliska gärning och tydliga politiska visioner vara nära kopplade till hans kultivering av att ”utforska sambandet mellan universum och människan, förstå förändringarna i det förflutna och det närvarande”.
Legenderna om Shi Kuang gjorde honom till den gudom som har ansvar för musik och han är även beskyddare av blinda spåmän.
