• Produktionsår: 2010
• Produktionsland: USA
• Regi: Måns Mårlind & Björn Stein
• Medverkande: Julianne Moore, Jonathan Rhys Myers, Jeffrey Demunn, Frances Conroy, Nathan Corddry, Brooklynn Proulx m fl.
• Kommer ut: 110112

Detta är det svenska regissörsparet Mårlind & Steins första amerikanska film. De är duktiga på att skapa en kuslig stämning i sina filmer. De börjar med att presentera en värld som ser ganska normal ut, men efter hand får vi se att den är allt annat än normal. Dessvärre är detta inte en vidare originell historia.

Så även om Mårlind & Stein får en guldstjärna för stämning och de enkla visuella effekterna får berättelsen knappt godkänt.

2005 regisserade Mårlind & Stein ”Storm” (Sverige), som är något så ovanligt som en svensk science fiction-film. Inte nog med det, den är riktigt bra dessutom. Så har man inte sett den, rekommenderas den starkt.

Det förvånar mig inte det minsta att Hollywood fått upp ögonen för regissörsparet; kan man göra en bra science fiction-film på en svensk budget (svenska filmer är avsevärt billigare att göra än amerikanska), är man intressant eftersom man kanske inte behöver 50-100 miljoner dollar för att göra en film som folk går och tittar på. Men som nykomlingar i Hollywood har Mårlind & Stein troligen inte haft de allra bästa manusen att välja mellan, vilket troligtvis är anledningen till att denna, deras första amerikanska film, inte direkt sticker ut från mängden.

Filmen handlar om Cara Jessup (Moore), en psykiatriker som inte accepterar diagnosen ”multiple personality disorder” (en typ av schizofreni där man har flera personligheter). En dag presenteras hon för en patient som verkar lida av just denna sjukdom. Ju mer hon undersöker fallet desto mer ovanligt blir det. Mer än så kan jag inte säga utan att förstöra upplevelsen för er.

Moore är en riktigt duktig skådespelerska. Hon har ett väldigt naturligt spel som gör att hon kan göra i stort sett vilken roll som helst. Rhys Myers, som egentligen är irländare, gör här ett antal amerikanska dialekter, vilket är imponerande nog. I och med att hans karaktär har ett antal personligheter, gör han således även ett antal olika roller.

Så skådespelarmässigt är filmen också riktigt bra. Filmens manus är dessutom skrivet av Michael Cooney, som även skrev ”Identity” (James Mangold, USA, 2003), så lägger man samman alla resurser som legat bakom filmen, är det förvånande att slutresultatet har blivit så mediokert.

Filmens största brist ligger i att den långsamt presenterar ett mysterium för oss, vilket bygger upp stämningen. Men sedan känns det som att orken tog slut när de skulle knyta ihop säcken.

Nu är jag inte en av dessa människor som tycker om att klaga på slut, vare sig de är sockersliskigt lyckliga eller nattsvarta. Det handlar inte om det. Vad det handlar om är att Mårlind & Stein presenterar oss för ett mysterium, men aldrig går in på djupet ordentligt, vilket gör att det känns som man tittat på vilken annan skräckfilm som helst. Och jag vet att det svenska regissörsparet kan bättre.

Men detta är, som sagt, bara deras första amerikanska film. Jag är övertygad om att vi inte sett det sista, eller bästa, av dem än.