Många människor hade orealistiskt höga förväntningar på ”reformer” efter kinesiska kommunistpartiets 18:e folkkongress i november i fjol. I själva verket har inte några praktiska ekonomiska åtgärder föreslagits ännu.
Den senaste tiden har Shanghais frihandelszon marknadsförts rejält, och den tycks ses som en fyr som ska initiera ekonomiska reformer. Faktum är att Shanghais frihandelszon inte alls har något att göra med ekonomiska reformer – det är bara ett utopiskt experiment.
Tanken om en frihandelszon i Shanghai lades fram för flera år sedan. 2009 förde China Association of Productivity Promotion Center fram tanken om att Kina skulle ”etablera en frihandelszon i Pudong” inför den dåvarande kinesiske premiärministern Wen Jiabao.
Senare började flera departement göra utforskningar på plats för att utreda möjligheten att etablera en frihandelszon i Pudong i Shanghai.
Den 3 juli 2013 lämnade Statsrådets ständiga utstkott den övergripande planen för ”Kinas (Shanghais) pilotversion till frihandelszon”. En månad senare gav Statsrådet sitt godkännande.
De senaste månaderna har premiärminister Li Keqiang beskrivits som en person med stark politisk vilja och beslutsamhet. Han har också liknats vid en bulldozer som inte går att stoppa.
Den nu föreslagna frihandelszonen i Shanghai är indelad i fyra delar med en total yta av 47 kvadratkilometer.
Enligt rapporter i media kommer det i frihandelszonen att bli reformer i lagarna för investering, handel, finans och administration. Mer specifikt kommer marknadsanpassning av finansväsende och marknadsräntor vara det man fokuserar på i handelszonen, liksom bland annat konvertering av kapitalkonton till kinesiska yuan.
Shanghais frihandelszon skulle kunna bli det första området i Kina där fri växling av kinesiska yuan är möjlig. Det skulle också kunna bli ett monument över den kinesiska statens hängivenhet till ekonomiska reformer. Om allting går bra med frihandelszonen kan detta bli en plattform för affärer med olika länder och ett sätt att få den ekonomiska tillväxten att nå nya höjder.
Dessutom har Statsrådet meddelat att ”Shanghais pilotfrihandelszon” både skulle kunna ”kopieras och främjas”. Zonen ska till slut expandera till att omfatta ett större område på knappt 2 000 kvadratkilometer. Även provinserna Guangdong och Tianjin har planer på egna frihandelszoner.
Idén om en frihandelszon kom i själva verket inte från kineserna. Enligt ofullständig statistik finns det mer än 1 200 frihandelszoner i världen, av vilka 425 är belägna i 15 industriländer, d.v.s. ungefär 35 procent, och av vilka 775 är belägna i 67 utvecklingsländer, motsvarande omkring 65 procent.
På 1900-talet, under 1960-talet och i början av 1970-talet, började olika delstater i USA etablera frihandelszoner. 1980 fanns det 77 frihandelszoner. I slutet av 1994 hade siffran stigit till 199. Det fanns 285 underzoner, och det totala antalet frihandelszoner var därmed 484.
Jämför man Kinas första frihandelszon och frihandelszonerna runt om i världen finns det en stor skillnad i det att Kina fram tills nu inte har haft någon verklig marknadsekonomi. Frihandelszonen i Kina har initierats och letts av staten, medan frihandelszonerna runt om i världen är baserade på marknadsekonomi och ledda av företag.
En annan skillnad är att Kina skulle vilja testa idén om att släppa sin valuta, yuanen, fri, medan frihandelszonerna runt omkring i världen är byggda på förutsättningen om en fri valuta.
Ännu viktigare är att själva existensen och utvecklingen av frihandelszoner i stora länder i världen inte står i konflikt med vare sig det ekonomiska eller politiska systemet i landet där frihandelszonen är etablerad.
I Kina ställs emellertid Shanghais frihandelszon inför motstånd från både det politiska systemet och partiets ideologi. Den snart listade frihandelszonen i Shanghai är förutbestämd att ställas inför ett av följande två scenarier.
Antingen kommer frihandelszonen att skapa en dominoeffekt och gå i spetsen för liberaliseringsreformer av det ekonomiska systemet i Shanghaiområdet, Shenzhen och deltaområdet kring Yangtze-floden.
Eller så kommer det socioekonomiska gapet fortsätta existera i och utanför frihandelszonen, vilket resulterar i en isolerad ö utan någon unik ekonomisk policy.
Det första scenariot är mycket sannolikt med tanke på den nuvarande situationen i Kina. Den rådande politiska miljön kommer inte att uppmuntra tillväxten av en fri ekonomi.
Vid minsta vink om att de politiska reformerna sätts nu på sparlåga, tillbakagång i den politiska ideologin, förnekelse av möjligheterna att anta konstitutionalism eller utveckla ett civilsamhälle, skulle en frihandelszon med målet att liberalisera ekonomin med all säkerhet bara bli ett utopiskt experiment.
”Kopierbar och främjad” är bara ett luftslott. Enkelt uttryckt kommer den kinesiska regimen aldrig tillåta en liberaliserad ekonomi att slå rot, då detta till slut skulle leda till politisk och ideologisk frihet, vilket i sin tur skulle få grunden för det auktoritära enpartistyret att kollapsa.
Med tillstånd från Radio Free Asia
Engelsk text av Christine Ford
Översatt från engelska
