Second hand-marknaden är en enorm, blomstrande business i Ghana. Den är större än den lokala, sedvanliga klädindustrin. De återanvända kläderna kallas här ”obroni weyu” vilket ordagrant betyder ”vit person (obroni) har dött (weyu)”. Man säger mig att uttrycket kommer från förr i tiden; när en vit person dog här gav man kläderna till lokalinvånarna. Hur som helst, vem skulle ge bort helt perfekta saker när de fortfarande lever? Det verkar faktiskt vettigt.
Det är inte desto mindre chockerande att se omfattningen av industrin. Det finns second hand-butiker i varje gathörn – även i förorten där jag bor. Här går kvinnor med stora travar av använda kläder i famnen utmed gatorna. De ringer i små klockor. Vissa säljer enbart använda handdukar, andra lakan eller barnkläder.
Det intressanta är att Versacejeans kan finnas sida vid sida med ett par postorderjeans. Använda Rockports står bredvid lågprisskor. Priset är detsamma. Varumärket, som betyder så mycket för oss, är meningslöst här.
Jag beslöt mig för att undersöka saken vidare. Jag intervjuade många försäljare på oberoni weyu-marknaden i Kumasi Central Market, ett par kilometer fullproppade med hundratals stånd, var och ett med sin egen specialitet – handdukar, lakan, barnkläder, jeans, bh:ar och till och med trosor.
En bal med använda kläder kostar motsvarande 1200-2100 kronor beroende på kvalitet. En bal väger 50-75 kilo och är graderad i första-, andra- och tredjehandssortering.
– Bara förstahandssortering går åt, säger den 41-åriga obroni weyu- och färgförsäljaren Kofi Adom. Handdukarna går åt, jeansen går åt, tröjorna går åt, byxor, träningsskor, lakan, fotbollsskor, basebollhattar, strumpor…
Sedan lutar sig Adom fram mot mig och säger tyst:
– Och bh:ar går åt.
Kofi Adoms marknadsstånd säljer förstahandssorterade kläder för män. Ett par second hand-khakis kan kosta 50 kronor, tröjor 30 kronor.
Eftersom jag varit här i över nio månader har även jag, en levande obroni, shoppat här. Jag behöver kanske inte berätta att jag prutade.
– Det här har använts av de mina och nu säljer du det tillbaka till mig? säger jag ofta – nej, alltid.
På min allra största shoppingrunda spenderade jag skandalösa 300 kronor i ett butikliknande stånd på Central Market. Det var ett trångt men prydligt litet krypin med – tack och lov – en provhytt och en spegel, som drevs av en gentleman på drygt 30 år, kallad Heavy D. Varje plagg såldes baserat på Mr D:s omdöme. Mr D som med en mycket auktoritär engelsk accent (han själv hävdar att han aldrig varit i England) insisterar på att jag går mannekäng med varje plagg medan han värderar det, ”yes” eller ”no, it’s too …”
Detta var inte så otäckt som det kanske låter. Heavy har ett fantastiskt öga och det är därför hans affär endast säljer det allra bästa. För privilegiet att få prova de allra finaste förstahandssorterade T-shirtarna och jeansen, och samtidigt lyssna på den senaste dancehallreggaen från Jamaica, betalar jag 45 kronor per plagg. (Jag lyckades faktiskt pruta ner från 54 kronor per plagg.)
Andra- och tredjehandssortering säljs inte på de halvmeterbreda ”gatorna” som delar de 3,5 meter breda från de 5 meter breda stånden i Central Market, de säljs på små tabletter utmed järnvägarna. Det är välanvända saker som säljs för 2,50-10 kronor styck.
Men var kommer dessa balar ifrån?
Jag frågade Mr Adom. Han och alla andra unga män i de omgivande stånden som samlats för att utreda detta bisarra fenomen – en vit kvinna mitt i Central Markets kaos – är överens. De bästa balarna kommer från Storbritannien, säger han. De näst bästa från USA.
– Vilka balar är sämst? frågar jag.
De tittar på varandra och Adom svarar:
– Kanada och Australien.
– Det finns inga bra saker i dem. Kanadensiska kläder är för stora, säger Isaac Owusu-Ansah.
