loadingAvgående partiordföranden Hu Jintao och dennes företrädare Jiang Zemin höjer händerna vid en omröstning den 14 november, på den nyliga avslutande partikongressen. Dagen efter presenterades partiets nya ledare. (Foto: Feng Li/Getty Images)
Avgående partiordföranden Hu Jintao och dennes företrädare Jiang Zemin höjer händerna vid en omröstning den 14 november, på den nyliga avslutande partikongressen. Dagen efter presenterades partiets nya ledare. (Foto: Feng Li/Getty Images)
Opinion

Se klart på ledarsskiftet i Peking

Heng He

Det förväntade partiledarbytet i Kinas kommunistparti har klarats av. Under de två veckor partikongressen höll på kom en strid ström av analyser av vad olika händelser egentligen betydde. Men många av förklaringarna byggde dock på missförstånd och falska förhoppningar.

Före den 18:e partikongressen gick ett rykte om att partiets avgående generalsekreterare Hu Jintao skulle behålla maken över militären i ytterligare två år. Det sades också att detta var i enlighet med partiets oskrivna regler.

Men det finns ingen sådan tradition. Mao Zedong dog med alla sina titlar. Deng Xiaoping hade aldrig innehaft posterna som partiets generalsekreterare eller statsöverhuvud, trots att det var han som egentligen bestämde.

Det var först Jiang Zemin, efter att innehaft alla tre posterna som ledare för partiet, staten och militären, som förlängde sitt ordförandeskap i militärkommissionen sedan han lämnat de övriga positionerna.

Deng Xiaoping och Jiang Zemin hade båda sina skäl för att behålla kontrollen över militären trots att de i övrigt trädde tillbaka.

I partihistorien finns det två meningar som tydligt beskriver förhållandet mellan partiet och militären: ”Partiet kommenderar gevären” och ”politisk makt kommer ur gevärspipan”.

Deng Xiaoping inledde de ekonomiska reformerna, som var något helt nytt för kommunistpartiet. De fanns många tänkbara hinder och han var tvungen att säkerställa att hans reform genomfördes utan störningar. Därför stannade han kvar som ordförande i militärkommissionen.

Jiang Zemin hade andra skäl. Han fruktade att partiet skulle avsluta hans kampanj mot den andliga metoden Falun Gong. Om det skedde skulle nästa steg bli att de brott mot mänskligheten som han gjort sig skyldig till i förföljelsen exponerades. Och det skulle leda till att han själv ställdes till svars.

Att hålla fast vid den militära makten blev en hörnsten i den nya partistruktur Jiang skapade för att skydda sig själv och sin fraktion.

Jiang utökade antalet medlemmar i politbyråns ständiga utskott – den lilla enhet som styr partiet – med två platser. Dessa besattes av de två personer som var viktigast för att fortsätta förföljelsen av Falun Gong. Li Chanhchun som kontrollerade propagandan, och Zhou Yongkang, befälhavare i Politisk rättsliga utskottet, ett partiorgan som kontrollerar säkerhetsstyrkorna och hela rättssystemet.

Han gjorde också det ständiga utskottet till en slags oligarki, där bara några få mäktiga personer styrde. Det skulle inte finnas någon kärna i det ständiga utskottet utan Jiang kunde ”förena” medlemmarnas åsikter och på egen hand besluta i frågorna. Det var på det viset han startade förföljelsen av Falun Gong trots att alla de andra medlemmarna i ständiga utskottet enhälligt var emot den.

Jiang utnyttjade sin diktatoriska makt för att bryta den maktutövning. När han drog sig tillbaka beordrade han att att var och en av medlemmarna, inklusive Hu Jintao, i ständiga utskottet bara skulle ha en röst var och att ingen hade vetorätt. Med hjälp av det arrangemanget kunde Zhou Yongkang fortsätta upprätthålla förföljelsen av Falun Gong, samtidigt som den majoritet av ständiga utskottet som tillhörde Jiangfraktionen såg till att det inte fattades några politiska beslut som stoppade förföljelsen.

Ingen, inte ens Jiang själv, visste om denna nya maktstruktur skulle fungera. Jiang förlängde sin ämbetstid som ordförande i militärkommissionen för att säkerställa att den nya ordningen fungerade som avsett.

Både Deng Xioaping och Jiang Zemin använde sig av principen ”politiks makt kommer ur gevärspipan”. De lyckades säkerställa att deras politiska linje fortsatte. Båda skapade emellertid kaos inom partiet: De bröt befälsordningen och skapade ett andra maktcentrum ovanpå de nya ledarna.

Massakern mot studenterna på Himmelska fridens torg 1989 var en direkt orsak av Dengs andra maktcentrum. Partitjänstemännen visste att Deng Xioaping och kommunistpartiets formella ledare Zhao Ziyang, hade olika åsikter i frågan, men de visste inte vem de skulle följa.

I Jiang Zemins andra maktcentrum syns Bo Xilais och Zhou Yongkangs konspiration mot Xi Jingping. De planerade att stjäla makten efter 18:e partikongressen.

Precis som Jiang förändrade partistrukturen för att rädda sig själv och sin fraktion från att ställa till svars, försökte Bo Xilai och Zhou Yongkang av samma skäl att vända upp och ned på partistrukturen.

Deras planer på att ta makten var en verklig skandal, som har gjort partiet till sin egen fiende och fick Bo Xilai på fall. Det var inte korruptionen, som är vanlig bland makthavare på Bos nivå, inte heller Bos inblandning i mordet på den brittiska affärsmannen Neil Heywood, vilken Hu Jintao lätt hade kunnat mörka om han hade velat.

När Hu Jintao skulle lämna ifrån sig makten fanns det inga nya riktlinjer eller strukturella förändringar vars genomförande han behövde övervaka. Därför fanns det heller ingen anledning för honom att behålla kontrollen över militären.

Hu hade haft makten i åtta år, sedan Jiang helt lämnade de officiella maktposterna. Det var tillräckligt med tid att göra något, om han ville. Och om han inte hade fått gjort det han ville på åtta år, varför bekymra sig om att stanna kvar i ytterligare två år?

Det har sagts att Hu Jintao gjorde en sak rätt. Han avgick fullt ut när hans period var över. Det beror på hur man ser det. Att Hu avgick ingick i hans ansträngningar för att begränsa kaoset och stärka partiets ledarskap efter de senaste årens turbulens. Men att försöka rädda ett parti som vägrar förändras och som inte är värt att räddas är inte rätt sak att göra.

Vissa har varit besvikna över att två personer som förknippats med reformer inte kom in i ständiga utskottet. De ärWang Yang, partichef från Guandongprovinsen, och Li Yanchao, chef för partiets organisationsdepartement.

Både Wang och Li anses vara medlemmar av partiets ungdomsförbundsfraktion. Det är emellertid en felaktig uppfattning.

Kinaanalytiker pratar i regel om två fraktioner: Ungdomsförbundarna och ”småprinsarna”. Men att förknippas med någon av dem säger bara något om partimedlemmens familjebakgrund eller karriärväg. Fraktionsindelningen säger inget om personernas politiska åsikter.

Definitionsmässigt utbildar och tränar Kinesiska kommunistiska ungdomsförbundet dem till partiets framtida makthavare. Om det är en fraktion så kan den bara kallas kommunistpartifraktionen.

”Småprinsarna” (ättlingar till partiets grundare) utgör över huvud taget ingen enhetlig grupp. De har mycket vitt skilda intressen och politiska ståndpunkter.

Sedan Mao Zedong erövrade hela makten under 1940-talet har det faktiskt inte funnits några fraktioner. Det finns bara ett enda undantag.

Mao Zedong och Deng Xioaping hade inte varsin fraktion. Lin Biao, Maos utpekade efterträdare, dog i en flygplanskrasch under ett flyktförsök till Sovjetunionen 1971. Ingen av Maos generaler såg sig någonsin som del i en fraktion mot Mao.

Det enda undantaget från regeln utgörs av Jiang Zemins fraktion.

När Jiang satt vid makten ansågs inte de lojala mot honom tillhöra en fraktion. Men Jiangs förändringar av ständiga utskottets konstruktion och förlängningen av maktinnehavet bakom kulisserna skapade en fraktion inom det högsta ledarskiktet.

Fraktionen hade ledare, medlemmar och gemensamma intressen som skilde sig – eller var motsatta till – dem hos Hu Jintao och premiärminister Wen Jiabao. Gruppens formering och intressen byggde på förföljelsen av Falun Gong. I övrigt hade ledarna som kunde ta sig till toppen fler likheter än skillnader.

Om någon verkligen vill placera Wang Yang i någon kategori, kan han sägas dela vissa idéer med Wen Jiabao. Men om inte Wen Jiabao lyckades genomföra sina reformer på tio år, hur troligt är det då att Wang Yang kommer att klara det?

Dessutom kan man fråga sig vem av toppledarna som är och vem som inte en reformatör; i den senaste generationens ledare; i denna och i nästa?All makt och allt välstånd kommer ur de ekonomiska reformer som för 33 år sedan startades av Deng Xiaoping. Och är det någon som någonsin har sett några verkliga politiska reformer i Kina?

Efterträdare handplockas, inte utifrån vem som är bäst lämpad för jobbet utan vem som minst sannolikt kommer att genomföra förändringar. Meriterande för det nya ledarskapet är människorättsbrott, förmågan att mörklägga katastrofer – såväl naturliga som av människan skapade – liksom avsaknad av varje tydligt bevis på framgångsrikt maktinnehav.

Varje gång ett viktigt vägval närmar sig tycks kommunistpartiets ledarskap gå åt fel håll. Massakern på Himmelska fridens torg; förföljelsen av Falun Gong, valet av nästa generation ledare och andra händelser. Men partiet tänker inte heller på samma sätt som normala människor. Dessa felaktiga riktningar anses inom partiet leda rätt.

De besvikelser som uttryckts på vissa håll bygger helt enkelt på orealistiska förhoppningar.

Översatt från engelska.

Epoch Times ges ut i 35 länder och på 19 språk.

Mest lästa

Rekommenderat

loadingAvgående partiordföranden Hu Jintao och dennes företrädare Jiang Zemin höjer händerna vid en omröstning den 14 november, på den nyliga avslutande partikongressen. Dagen efter presenterades partiets nya ledare. (Foto: Feng Li/Getty Images)
Avgående partiordföranden Hu Jintao och dennes företrädare Jiang Zemin höjer händerna vid en omröstning den 14 november, på den nyliga avslutande partikongressen. Dagen efter presenterades partiets nya ledare. (Foto: Feng Li/Getty Images)
Opinion

Se klart på ledarsskiftet i Peking

Heng He

Det förväntade partiledarbytet i Kinas kommunistparti har klarats av. Under de två veckor partikongressen höll på kom en strid ström av analyser av vad olika händelser egentligen betydde. Men många av förklaringarna byggde dock på missförstånd och falska förhoppningar.

Före den 18:e partikongressen gick ett rykte om att partiets avgående generalsekreterare Hu Jintao skulle behålla maken över militären i ytterligare två år. Det sades också att detta var i enlighet med partiets oskrivna regler.

Men det finns ingen sådan tradition. Mao Zedong dog med alla sina titlar. Deng Xiaoping hade aldrig innehaft posterna som partiets generalsekreterare eller statsöverhuvud, trots att det var han som egentligen bestämde.

Det var först Jiang Zemin, efter att innehaft alla tre posterna som ledare för partiet, staten och militären, som förlängde sitt ordförandeskap i militärkommissionen sedan han lämnat de övriga positionerna.

Deng Xiaoping och Jiang Zemin hade båda sina skäl för att behålla kontrollen över militären trots att de i övrigt trädde tillbaka.

I partihistorien finns det två meningar som tydligt beskriver förhållandet mellan partiet och militären: ”Partiet kommenderar gevären” och ”politisk makt kommer ur gevärspipan”.

Deng Xiaoping inledde de ekonomiska reformerna, som var något helt nytt för kommunistpartiet. De fanns många tänkbara hinder och han var tvungen att säkerställa att hans reform genomfördes utan störningar. Därför stannade han kvar som ordförande i militärkommissionen.

Jiang Zemin hade andra skäl. Han fruktade att partiet skulle avsluta hans kampanj mot den andliga metoden Falun Gong. Om det skedde skulle nästa steg bli att de brott mot mänskligheten som han gjort sig skyldig till i förföljelsen exponerades. Och det skulle leda till att han själv ställdes till svars.

Att hålla fast vid den militära makten blev en hörnsten i den nya partistruktur Jiang skapade för att skydda sig själv och sin fraktion.

Jiang utökade antalet medlemmar i politbyråns ständiga utskott – den lilla enhet som styr partiet – med två platser. Dessa besattes av de två personer som var viktigast för att fortsätta förföljelsen av Falun Gong. Li Chanhchun som kontrollerade propagandan, och Zhou Yongkang, befälhavare i Politisk rättsliga utskottet, ett partiorgan som kontrollerar säkerhetsstyrkorna och hela rättssystemet.

Han gjorde också det ständiga utskottet till en slags oligarki, där bara några få mäktiga personer styrde. Det skulle inte finnas någon kärna i det ständiga utskottet utan Jiang kunde ”förena” medlemmarnas åsikter och på egen hand besluta i frågorna. Det var på det viset han startade förföljelsen av Falun Gong trots att alla de andra medlemmarna i ständiga utskottet enhälligt var emot den.

Jiang utnyttjade sin diktatoriska makt för att bryta den maktutövning. När han drog sig tillbaka beordrade han att att var och en av medlemmarna, inklusive Hu Jintao, i ständiga utskottet bara skulle ha en röst var och att ingen hade vetorätt. Med hjälp av det arrangemanget kunde Zhou Yongkang fortsätta upprätthålla förföljelsen av Falun Gong, samtidigt som den majoritet av ständiga utskottet som tillhörde Jiangfraktionen såg till att det inte fattades några politiska beslut som stoppade förföljelsen.

Ingen, inte ens Jiang själv, visste om denna nya maktstruktur skulle fungera. Jiang förlängde sin ämbetstid som ordförande i militärkommissionen för att säkerställa att den nya ordningen fungerade som avsett.

Både Deng Xioaping och Jiang Zemin använde sig av principen ”politiks makt kommer ur gevärspipan”. De lyckades säkerställa att deras politiska linje fortsatte. Båda skapade emellertid kaos inom partiet: De bröt befälsordningen och skapade ett andra maktcentrum ovanpå de nya ledarna.

Massakern mot studenterna på Himmelska fridens torg 1989 var en direkt orsak av Dengs andra maktcentrum. Partitjänstemännen visste att Deng Xioaping och kommunistpartiets formella ledare Zhao Ziyang, hade olika åsikter i frågan, men de visste inte vem de skulle följa.

I Jiang Zemins andra maktcentrum syns Bo Xilais och Zhou Yongkangs konspiration mot Xi Jingping. De planerade att stjäla makten efter 18:e partikongressen.

Precis som Jiang förändrade partistrukturen för att rädda sig själv och sin fraktion från att ställa till svars, försökte Bo Xilai och Zhou Yongkang av samma skäl att vända upp och ned på partistrukturen.

Deras planer på att ta makten var en verklig skandal, som har gjort partiet till sin egen fiende och fick Bo Xilai på fall. Det var inte korruptionen, som är vanlig bland makthavare på Bos nivå, inte heller Bos inblandning i mordet på den brittiska affärsmannen Neil Heywood, vilken Hu Jintao lätt hade kunnat mörka om han hade velat.

När Hu Jintao skulle lämna ifrån sig makten fanns det inga nya riktlinjer eller strukturella förändringar vars genomförande han behövde övervaka. Därför fanns det heller ingen anledning för honom att behålla kontrollen över militären.

Hu hade haft makten i åtta år, sedan Jiang helt lämnade de officiella maktposterna. Det var tillräckligt med tid att göra något, om han ville. Och om han inte hade fått gjort det han ville på åtta år, varför bekymra sig om att stanna kvar i ytterligare två år?

Det har sagts att Hu Jintao gjorde en sak rätt. Han avgick fullt ut när hans period var över. Det beror på hur man ser det. Att Hu avgick ingick i hans ansträngningar för att begränsa kaoset och stärka partiets ledarskap efter de senaste årens turbulens. Men att försöka rädda ett parti som vägrar förändras och som inte är värt att räddas är inte rätt sak att göra.

Vissa har varit besvikna över att två personer som förknippats med reformer inte kom in i ständiga utskottet. De ärWang Yang, partichef från Guandongprovinsen, och Li Yanchao, chef för partiets organisationsdepartement.

Både Wang och Li anses vara medlemmar av partiets ungdomsförbundsfraktion. Det är emellertid en felaktig uppfattning.

Kinaanalytiker pratar i regel om två fraktioner: Ungdomsförbundarna och ”småprinsarna”. Men att förknippas med någon av dem säger bara något om partimedlemmens familjebakgrund eller karriärväg. Fraktionsindelningen säger inget om personernas politiska åsikter.

Definitionsmässigt utbildar och tränar Kinesiska kommunistiska ungdomsförbundet dem till partiets framtida makthavare. Om det är en fraktion så kan den bara kallas kommunistpartifraktionen.

”Småprinsarna” (ättlingar till partiets grundare) utgör över huvud taget ingen enhetlig grupp. De har mycket vitt skilda intressen och politiska ståndpunkter.

Sedan Mao Zedong erövrade hela makten under 1940-talet har det faktiskt inte funnits några fraktioner. Det finns bara ett enda undantag.

Mao Zedong och Deng Xioaping hade inte varsin fraktion. Lin Biao, Maos utpekade efterträdare, dog i en flygplanskrasch under ett flyktförsök till Sovjetunionen 1971. Ingen av Maos generaler såg sig någonsin som del i en fraktion mot Mao.

Det enda undantaget från regeln utgörs av Jiang Zemins fraktion.

När Jiang satt vid makten ansågs inte de lojala mot honom tillhöra en fraktion. Men Jiangs förändringar av ständiga utskottets konstruktion och förlängningen av maktinnehavet bakom kulisserna skapade en fraktion inom det högsta ledarskiktet.

Fraktionen hade ledare, medlemmar och gemensamma intressen som skilde sig – eller var motsatta till – dem hos Hu Jintao och premiärminister Wen Jiabao. Gruppens formering och intressen byggde på förföljelsen av Falun Gong. I övrigt hade ledarna som kunde ta sig till toppen fler likheter än skillnader.

Om någon verkligen vill placera Wang Yang i någon kategori, kan han sägas dela vissa idéer med Wen Jiabao. Men om inte Wen Jiabao lyckades genomföra sina reformer på tio år, hur troligt är det då att Wang Yang kommer att klara det?

Dessutom kan man fråga sig vem av toppledarna som är och vem som inte en reformatör; i den senaste generationens ledare; i denna och i nästa?All makt och allt välstånd kommer ur de ekonomiska reformer som för 33 år sedan startades av Deng Xiaoping. Och är det någon som någonsin har sett några verkliga politiska reformer i Kina?

Efterträdare handplockas, inte utifrån vem som är bäst lämpad för jobbet utan vem som minst sannolikt kommer att genomföra förändringar. Meriterande för det nya ledarskapet är människorättsbrott, förmågan att mörklägga katastrofer – såväl naturliga som av människan skapade – liksom avsaknad av varje tydligt bevis på framgångsrikt maktinnehav.

Varje gång ett viktigt vägval närmar sig tycks kommunistpartiets ledarskap gå åt fel håll. Massakern på Himmelska fridens torg; förföljelsen av Falun Gong, valet av nästa generation ledare och andra händelser. Men partiet tänker inte heller på samma sätt som normala människor. Dessa felaktiga riktningar anses inom partiet leda rätt.

De besvikelser som uttryckts på vissa håll bygger helt enkelt på orealistiska förhoppningar.

Översatt från engelska.

Epoch Times ges ut i 35 länder och på 19 språk.

Rekommenderat

Svenska Epoch Times

Publisher
Vasilios Zoupounidis
Politisk chefredaktör
Daniel Sundqvist
Opinionschef
Lotta Gröning
Sportchef
Jonas Arnesen
Kulturchef
Einar Askestad

Svenska Epoch Times
DN-skrapan
Rålambsvägen 17
112 59 Stockholm

Epoch Times är en unik röst bland svenska medier. Vi är fristående och samtidigt en del av det stora globala medienätverket Epoch Media Group. Vi finns i 36 länder på 23 språk och är det snabbast växande nätverket av oberoende nyhetsmedier i världen. Svenska Epoch Times grundades år 2006 som webbtidning.

Epoch Times är en heltäckande nyhetstidning med främst riksnyheter och internationella nyheter.

Vi vill rapportera de viktiga händelserna i vår tid, inte för att de är sensationella utan för att de har betydelse i ett långsiktigt perspektiv.

Vi vill upprätthålla universella mänskliga värden, rättigheter och friheter i det vi publicerar. Svenska Epoch Times är medlem i Tidningsutgivarna (TU).

© Svenska Epoch Times 2024