SAS:s flygpersonal i Sverige, Norge och Danmark fick den 12 november en broschyr om nytt avtal som skulle vara undertecknat inom sju dagar, annars skulle bolaget gå i konkurs. Ultimatumet var uppseendeväckande och unikt.
Fackförbundet Unionens förhandlingschef Niklas Hjert berättar att varje anställd den morgonen i sitt postfack fann en broschyr, som presenterade de nya villkoren, som om de redan vore klara, fast de överhuvudtaget inte var förhandlade.
– Dessutom hade de anlitat vad de kallade för ”coacher”, som gick till de enskilda och berättade att de här villkoren var bra, och nu är det bara att acceptera. Det är det mest uppseendeväckande i det här förfaringssättet, säger han.
SAS hade under en tid informerat berörda fackföreningar om att det ville genomföra förändringar. Fackförbundet Unionen i Sverige har 2 000 medlemmar från SAS. De kontaktade bolaget och staten efter en tid för att inleda förhandlingar. Niklas Hjert säger:
– Ändå valde de att vänta in i det sista. Som jag uppfattade var det först när frågan blev medial som det skapades ett tryck på bolaget, och det var först då man kallade till förhandling.
I Sverige ansvarar företag och anställda, genom sina respektive fackförbund, för lönebildningen. Staten lägger sig inte i. I alla fall väldigt lite i förhållande till andra länder, anser Anders Kjellberg, professor i sociologi och arbetsmarknadsforskare vid Lunds universitet.
Här agerade dock staten de facto aktivt för att få till stånd lönesänkningar i ett enskilt företag.
– Till den svenska modellen hör att staten ska hålla sig i bakgrunden. Här var man väldigt aktivt och satt på tre stolar samtidigt, säger Kjellberg.
Den svenska staten är storägare i SAS med drygt 21 procent av aktierna, och tillsammans med de norska och danska staterna äger man 50 procent av bolaget.
Den svenska staten är också storägare i Nordea, en av bankerna som ställde villkoret i krisplanen som facken var tvungna att gå med på.
Staten är dessutom själv långivare i SAS, genom lånegarantier.
– Staten brukar inte gå in aktivt inte ens i de helägda bolagen, varken när det gäller drift eller lönesättningen, så det här är helt unikt, säger Kjellberg.
En anledning till att de i alla fall gjorde det, kan vara att SAS är ett viktigt företag ut samhällssynpunkt. Om det hade gått i konkurs hade andra flygbolag snabbt tagit över ruterna mellan de stora städerna i Norden.
Men Sverige och Norge är mycket avlånga land och där behövs flyget. I de norra delarna hade invånarna blivit avskurna, kanske i flera veckor, om SAS hade gått i konkurs. Dessutom har regeringen lämnat SAS lånegarantier och ville väl inte riskera skattebetalarnas pengar, menar Kjellberg.
Anders Kjellberg tror inte situationen med ultimatum kommer att sprida sig.
– Jag är säker på att om arbetsgivare i andra branscher skulle försöka sig på något liknande, skulle motståndet från facken bli betydligt hårdare.
Inte heller Niklas Hjert tror på spridning, han säger:
– Jag tror att andra bolagen i Sverige har noterat att det inte är så bra för anseendet och varumärket att försöka sig på en sådan här process.
Utsatta för ultimatumet att antingen acceptera de nya villkoren eller bli utan arbete, var förhandlingarna avklarade på utsatt tid.
