PK Mahanandia föddes bland Kondhfolket, ett urfolk i Orissas djungel i Indien – samma område som Mowgli i Djungelboken kom ifrån. Han föddes in i utanförskap och utsattes under hela sin uppväxt för kastsystemets förtryck. På 70-talet flyttade han till sin hustru i Sverige och bor nu i skogarna utanför Borås.

Det finns omkring 100 ursprungsbefolkningar i Indien, varav 63 grupper i Orissa som till storleken har en knapp tredjedel av Sveriges yta. De skyddas i teorin av FN:s konvention om ursprungsfolk och stamfolk, men för att kunna ta del av de rättigheterna måste urfolken hitta vägen till FN. Första steget för att kunna verka för sina rättigheter som skyddas av FN är att ta sig dit.

– Så långt har vi inte kommit i de indiska grupperna. Det finns så många grupper. De har inte kommit till FN och pratat, men samerna är redan på plats. FN har gett mycket positiva reflektioner på deras rättigheter, säger PK.

Samerna lever till stor del nära den norra polcirkeln, medan Orissa är en djungelmiljö vid ekvatorn. Ändå känner PK stor gemenskap med samerna. I oktober bjöds han in till Sametingets plenum.

– Jag har alltid varit intresserad av stamfolk i Sverige för jag är själv från ett naturfolk i Indien. Min mamma och mormor har traditionellt vuxit upp med naturlagar och natur. Jag känner verkligen samhörighet med samerna, på en djup nivå i själen. Ord är inte tillräckliga för att beskriva det. Jag känner att vi har många likheter. Jag tänker om samerna att vi är lika. Likvärdiga. Det är sådana känslor jag har.

Gruvbolagen intresserade

Indien har utsett en speciell urfolksminister. Ministry of Tribal Affairs bildades 1999 med målet att utveckla en strategi för att hjälpa de missgynnade stamfolken i Indien, men i praktiken har stamfolksministern inte så mycket makt, enligt PK.

Liksom samernas territorium är Orissa attraktivt för gruvbolagen, och liksom samerna trängs Indiens ursprungsbefolkning undan när gruvbolagen kapitaliserar på landets naturresurser. Ett faktum som kan tyckas extra hårt när man tänker på hur fridfullt stamfolken lever. De lever också det mest miljövänliga liv man kan leva, säger PK.

– När jag tänker på stamfolk tänker jag att vi har ett helhetsperspektiv. Det är inte jag som äger skogen. Vi har ärvt den men den har alltid funnits. Det var heller inte någon tillfällighet att jag kom hit.

Lever man på det sättet kan alla vinna, men i det moderna samhället ska några vinna och några förlora. PK Mahanandia säger att när människan konsumerar det hon ärvt av naturen så konsumerar hon även sin glädje. Stabilitet och trygghet skapas om det finns en kontinuitet för något, säger PK, en känsla som han menar saknas i det moderna samhället.

– Frågar man ungdomar vad de ska göra så vet de inte, de är osäkra på saker och ting. Det är därför man bör ta tillvara på förfädernas kunskap; deras visdom och det som de har byggt upp. Glömmer man bort sina rötter så glömmer man bort vem man är. Resultatet blir otrygghet, säger han.

Ett avgörande möte

Sverige har i modern tid låtit expansionsindustrier hugga bort gammal skog i landets norra delar. Kulturlämningar och fornlämningar har därmed förstörts på platser där människor har kommit och gått i hundratals år, säger sametingets ordförande Stefan Mikaelsson som talade på Världskulturmuséets seminarium ”Urfolkskultur i tillväxtekonomi” i Göteborg i slutet av förra året.

Man avverkar skogen, risar igen stigarna, ibland harvar man upp jorden och planterar nytt – allt med tillsynsmyndigheternas godkännande. Riksantikvariarieämbetet sade redan 1998 att Sverige borde förbjuda all dylik mineraljordsanvändning tills man har utvärderat hur saken bör hanteras, men ingenting har hänt.

Gruvbrytningen har varit en ödesfråga för samerna under en lång tid. På senare år har frågan aktualiserats eftersom många nya gruvor har öppnats.

– Därför är det så glädjande att Sametinget på ett mystiskt sätt har förändrats till det bättre! Det trodde man inte skulle kunna gå så fort, sett till de senaste sex årens negativa trend, säger Stefan Mikaelsson.

I slutet av augusti 2013 på Sametingets plenum i Jokkmokk träffades man i en stor kåta med plats för över 200 personer. Det var inte helt enkelt att gå där inne, men en väldigt mysig atmosfär, berättar han:

– När det blåste smällde det litegrann i kåtaduken och där var ett plexiglasfönster så att Sametingsledamötena satt där och såg fåglarna flyga lågt över sjön, solen glittrade i vågorna och det var helt fantastiskt. Ingen kunde ju i en sådan möteslokal gå emot vilka beslut man än lade fram och det gjorde man inte heller. Det blev eniga beslut och vi var färdiga före den tid vi hade på oss. Det har aldrig hänt under de senaste fyra åren.

Dagen efter beslutsfattandet åkte representanter för ett enat sameting ut till gruvområdet i Gallok och läste upp ett gemensamt uttalande mot gruvbrytningen.

”Tonårstiden” förbi

– Det gav chockverkningar i det svenska administrativa systemet! Till och med Bergsstaten förändrade sin attityd. Då ett bolag återkom med ansökan om att öppna Stekenjokksgruvan – en gammal gruva i Västerbottens inland som varit stängd i 26 år – så sade Bergsstaten nej (med hänvisning till rennäringen).

Via telefon säger Mikaelsson att svenska myndigheter inte längre kan osynliggöra den samiska nationen:

– Man kan inte hålla på och vara raderande och säga att ”vi tar hänsyn till de samiska näringarna” – hänsyn tar man när man låter en gammal tant gå över övergångsstället när man kör bil. Vi har vår folkrätt att använda oss av som demokratiskt vapen.

Han tror att Sametingets uttalande tillsammans med manifestationen som ortsbor, samer och aktivister gjorde mot Gallokgruvan, och polisingripanden mot manifestationen som fick uppmärksamhet i medier både i Sverige och utomlands, har gjort att myndigheterna insåg att de inte vill se en eskalerande utveckling av situationen, och att de har anpassat sig till det.

– Det känns väldigt bra att Sametingets tonårstid nu äntligen är över och att vi tog vårt ansvar för de 8 322 samer som har registrerat sig för röstlängden. Det kändes väldigt bra, det kändes som att vi har lyft oss själva från att ha debatterat i frågor hur mycket som helst, till att nu ha klarat av att gå till beslut även i komplicerade frågor som är påfrestande även för oss att ta beslut i. Vi har klarat av att göra det, så det känns som att vi har gått in i den andra fasen.

Dyrt för urbefolkningar att träffas

Att ett urfolk samarbetar med andra urfolk faller sig naturligt, säger Stefan Mikaelsson. Han har själv bland annat besökt urfolk i Colombia i Sydamerika och de har haft delegationer som besökt Sametinget i Sverige. Problemet med sådana resor och delegationer är att de kostar en hel del pengar, så tyvärr blir det inte av så ofta som de hade önskat, säger Mikaelsson.

– Det tar mycket tid och energi och det kostar pengar, men man blir rik som människa. Det berikar ens liv som urfolk att träffa urfolk från andra länder. Man känner delaktighet och gemenskap när man hör hur problemen liknar varandra. Även om många urfolk har det mycket sämre ställt, lägre levnadsnivå och hälsostandard än vad samerna har, så hör man ändå hur mycket det är som förenar oss, oavsett var vi bor. Samerna bor i ett av världens rikaste länder och ändå marginaliseras vi och osynliggörs av det dominerande folket. Samma händer med urfolk i andra delar av världen, säger Mikaelsson.

PK Mahanandia hoppas att samerna ska kunna ha ett kulturutbyte med urbefolkningen i Orissa framtiden.

– Samerna är framgångsrika. De kan bli andra stamfolks förebild, säger PK Mahanandia.

De två sista veckorna i januari ser FN över medlemsstaternas dokumentation av mänskliga rättigheter under Universal Periodical Review i Geneve. Urfolksfrågor är en del i granskningen. Sverige har upprepade gånger kritiserats av FN för att inte ge samerna deras rätt som urfolk. 

Enligt FN så finns det runt 370 miljoner människor som tillhör jordens urbefolkning.