Författarinnan Barbara Coloroso som skrivit boken Extrem ondska; en kort historia om folkmord, gör en skarp koppling mellan barns uppfostran och folkmord. Hon vill med sina böcker få människor att förstå att ”vad vi gör i våra familjer, skolor och samhällen inte bara har stor påverkan på vad som händer globalt utan även på hur vi uppfattar det som händer globalt.”
Barbara Coloroso har arbetat med barn som blivit föräldralösa efter folkmordet i Rwanda och i två av sina böcker undersöker hon tre av 1900-talets folkmord. Genom att leta fram den gemensamma nämnaren för dessa folkmord för hon en diskussion om hur detta fenomen uppstår och hur samhället ska kunna förebygga dem.
Den starkaste kopplingen gör Coloroso mellan folkmord och barns uppfostran, samt sättet att se på världen och medmänniskorna.
– Steget från mobbning på skolgården till hatbrott och folkmord är inte långt, säger hon.
Hon beskriver folkmord som den mest extrema formen av mobbning och att fenomenet bygger på ett beteendemönster som vi lärt oss redan i barndomen.
– Rötterna ligger i förakt för en annan människa, att se en annan människa som värdelös, underlägsen och inte värd att respektera. Vi behöver dra upp med rötterna allting i våra barns liv som tillåter dem att behandla andra människor med förakt, menar hon.
Enligt Coloroso börjar mobbning oftast verbalt. I sin extrema form ser man hur grupper klassas som mindre värda, hur individer benämns som ”det.” I Rwanda sporrades människor att döda genom att man i hatiska tal kallade tutsierna för ”kackerlackor och ormar som skulle krossas.”
I folkmord finns alltid tre parter: översittaren, den underlägsne och åskådaren. Coloroso anser att folkmord endast kan lösas genom en tredje part, det vill säga åskådaren. Hon anser att det internationella samfundet har fallit i samma fälla när det gäller Darfur som Rwanda, då Roméo Dallaire, dåvarande befälhavare i FN:s fredsbevarande styrka, beordrades att förhålla sig neutral och agera med båda parters samtycke.
– Vi sviker människorna i Darfur när vi försöker närma oss problemet på samma sätt som i Rwanda, det vill säga som ett fredsbevarande uppdrag, säger hon.
Coloroso tror att sättet som människor agerar på i en åskådar-position också är relaterat till barndomen och sättet man uppfostrats. Många exempel har dykt upp under historien då människor förblivit passiva åskådare, men Coloroso belyser även de som vågat stå upp.
Under folkmordet i Armenien sade man till muslimerna att de skulle hängas upp i lyktstolpar och att deras familjer skulle förstöras om de gav de svältande armenierna mat. Ändå fanns där muslimer som vågade stå emot och göra det.
– Jag har talat med människor som stått upp för andra, och de säger ”om inte jag gör det, vem ska då göra det?”
I sin nästa bok ska Coloroso skriva om godhetens kraft och om vad som ger motståndarna och försvararna modet att agera. Personer som inspirerat henne är bland andra den burmesiska demokratiaktivisten Aung San Suu Kyi och den kinesiske människorättsadvokaten Gao Zhisheng som fortsatt att försvara förföljda grupper i Kina trots risken för sin egen och sin familjs säkerhet.
– Dessa människor är de som sticker hål på vårt samvete och säger ”varför är vi åskådare och låter detta pågå? Varför stödjer vi en regering som tillåter det här?” Det är den här typen av människor som vi måste uppfostra våra barn till, säger Coloroso.