- Titel: Salt
- Produktionsår: 2010
- Produktionsland: USA
- Regi: Phillip Noyce
- Medverkande: Angelina Jolie, Liev Svhreiber, Chiwetel Ejiofor, Daniel Olbrychski, August Diehl m fl.
Ryska agenter, politiska mord och kärnvapen är ingredienserna i denna bitvis högoktaniga spionthriller. Dessa ingredienser känns i och för sig som om de mer hör hemma i en film producerad för trettio år sedan, men det är fortfarande en spännande film som utspelar sig på den högsta politiska nivån.
Under kalla krigets dagar var det populärt i USA att exploatera spänningarna mellan främst USA och Sovjet Unionen. När sedan muren föll blev det tydligt att Hollywood hade förlorat, vad man skulle kunna kalla, den oändliga skurk-banken; ryska elakingar var tacksamma skurkar under kalla kriget. Detta var tydligast i James Bond-filmerna, som oftast utnyttjade spänningarna mellan öst och väst. När man gjorde ”Goldeneye” (Martin Campbell, Storbitannien/USA, 1995), vilket var den första Bond-filmen efter muren föll, anspelade man på just detta faktum i trailern med orden:
Det är en ny värld. Med nya fiender. Och nya hot. Men du kan fortfarande lita på en man.
Sedan glider Pierce Brosnan, den dåvarande Bond, in i bild. Men trots att de hävdade att det fanns ”nya” fiender, var en av Bonds fiender i denna film en korrupt rysk överste. Jag gillar i och för sig ”Goldeneye”, men att de inte kunde släppa Ryssland kändes lite tafatt.
”Salt” handlar om hur en CIA-agent, Evelyn Salt (Jolie) blir anklagad för att vara en så kallad ”sleeper agent” (spion som kan vara placerad i ett land under flera år innan han/hon utför sitt uppdrag). När Salt får höra detta flyr hon och blir således jagad av sina kollegor, däribland Ted Winter (Schreiber) och Peabody (Ejiofor). Och, som sig bör i en spionthriller, är jaktsekvenserna intensiva och actionpackade. Det som gör att ”Salt” skiljer sig från mängden är att man inte riktigt vet om Salt är en hjälte eller en skurk.
Nu för tiden brukar man skämta om att det som är från förra året är gammalt: ”Det där är så 2009”, kan man säga, vilket betyder att något är riktigt gammalt. Men många av ingredienserna i ”Salt” känns inte som 2009, de känns som 1989. Å andra sidan förklaras detta genom att skurkarna i filmen inte agerar å Rysslands vägnar, utan är terrorister. Tyvärr utforskas deras motiv inte längre än så, vilket gör att man inte riktigt förstår vad som pågår hälften av tiden. Inte heller Salts motiv utforskas. Man skulle i och för sig kunna argumentera för att det gör karaktären mer mystisk och intressant. Och jag föredrar när man inte får allt förklarat för sig in i minsta detalj av en överpedagogisk regissör. Men om vi i publiken inte vet vad som driver en karaktär, kan vi inte heller engagera oss i henne, vilket gör att vi tappar intresset en smula.
Som filmen nu är, är den en actionpackad spionthriller som är spännande från början till slut. Men om du tror att du kommer att få konspirationen förklarad för dig på slutet har du fel.