När lördagskvällens konsert på Götaplatsen började var det med ett sväng jag inte upplevt på länge. Jag sms:ade genast en kompis och skrev: ”Kom hit, det är superbra!”. Det var avslutning på Salems turné och Götaplatsen var fullsmockad med folk denna sköna sommarkväll. Så förutsättningarna var goda – till och med ljudet var riktigt bra.
Salem Al Fakir är en gudabenådad musiker och samtidigt en fenomenal låtskrivare. Den kombinationen är inte så vanlig i popvärlden, i varje fall inte i Sverige. Internationellt finns ju sådana som Stevie Wonder och Prince till exempel, men i Sverige kan jag inte komma på någon annan.
Salem Al Fakir spelar piano och elgitarr som om han inte gjort något annat i hela sitt liv, och han är verkligen ett med musiken. Det som sker på scen är spontant och äkta. Inga inövade repliker, eller uttänkta publikfriartricks här inte. För det behövs inte när man är på den här nivån.
Salem lyckas göra komplicerad musik lättillgänglig. Bandet är supertight och arrangemangen är utsmyckade med taktindelningar och harmonik som inte är så vanliga inom popen. Det kanske låter lite taskigt, men han får faktiskt de flesta andra artister i denna genre att verka som glada amatörer.
Det bjuds på en del nya låtar, men även hitsen ”Good Song”, ”This is who I am” och ”Dreamgirl” såklart. Sista låten före extranumret blir en riktigt ösig version av ”It’s true”. Hela Götaplatsen är i ett lyckorus. Tack, Salem. You made our day!