När jag betraktar vad som hänt de sista dagarna med Reinfeldts statssekreterare Ulrika Schenström blir jag bedrövad över hur vissa betett sig i sammanhanget. Uppenbart ett nytt skott mot Reinfeldt och ett nytt drag från opposition och snaskjournalister.

Jag undrar: Är det roligt att ställa till problem för folk, och söka för att eventuellt hitta något fel man kan klaga på. Är det okej att göra det när det ”bara” är politiker som drabbas. Ska inte politikerna bemötas med samma respekt som du bemöter en chef?

Hur ska våra unga människor idag lära sig respekt när de vuxna beter sig så illa mot varandra?

Under partiledardebatten i riksdagen för någon vecka sedan fanns det skolklasser med ungdomar på besök för att lyssna. Det fanns högst tre politiker som det gick att lyssna på utan att det värkte i hjärtat. Jag skämdes för att vara vuxen när jag hörde hur illa oppositionens ledare gick på, med ful taktik och nedsättande kommentarer om den andre, och där satt ungdomarna och lyssnade i samma sal.

Det var redan på valdagen som Göran Persson sade något i stil med att de skulle göra det svårt för den nya regeringen att klara sig. Inte konstigt att många svenskar tappat förtroendet för politiker.

När beskedet om att alliansen vann valet förra året hade jag inga speciella förväntningar. Visst kändes det fräscht att veta att det kanske skulle komma att blåsa lite förändringarnas vindar igenom den kompakta ogenomträngliga dammtorkan som tidigare förmörkat politiken.

Hoppas att framtidens politiker uppför sig mer vänligt mot varandra i framtiden. När någon vunnit valet bör de andra stödja och hjälpa dem att göra jobbet bra. Det skulle gagna alla.

Nedan fakta om hur man uppför sig i kammaren under en debatt, (hämtat från riksdagens hemsida).

”I kammaren får ledamöter och ministrar yttra sig fritt. Det finns dock vissa begränsningar för vad som får sägas. Man får inte uttala sig opassande eller använda personligen förolämpande uttryck. Det ska råda en god stämning i kammaren”.