Den i Sverige relativt okända serietidningsfiguren Thor har nu alltså blivit film. De flesta serietidningsfigurer uppvisar djup och är någorlunda mångfacetterade (för att vara superhjältar). Thor känns ungefär lika mångfacetterad som Arnold Schwarzeneggers krigare i ”Conan – barbaren” (John Milius, USA, 1981).

Jag blev lite smått förvånad när jag såg att det var Kenneth Branagh som regisserat denna film. Jag kände honom främst som den Shakespeare-älskande regissören och skådespelaren som bland annat gjort filmer som ”Hamlet” (Storbritannien/USA, 1996). Ska denna finkänsliga regissör verkligen göra en film om en stor blond kille med en hammare? Ja, det skulle han tydligen. Och han har till och med sagt i intervjuer att han har baserat sin films struktur på Sheakespeares Henrik V. Detta må vara fallet. Men resultatet är inte direkt i klass med hans tidigare Shakspeare-tolkningar. Den är inte ens i klass med de flesta superhjältefilmer.

Filmen handlar om hur Thor (Hemsworth) blir förvisad från Asgård av sin far, Oden (Hopkins). Han kommer till jorden utan krafter och utan hammare. Sedan måste han lära sig bli ödmjuk för att sedan kunna återvända till Asgård och bekämpa de onda krafter som tagit över där. På vägen träffar han forskaren Jane (Portman), som vinner hans hjärta. Det är en ganska enkel handling. Och ofta är det bra att hålla det hela enkelt. Men detta gör man för att man ska kunna fokusera mer på saker som dialog, karaktärsutveckling eller budskap. Kort sagt, fokuserar man på detaljerna. Denna films största brist är att den bara har de stora dragen och inga detaljer. Det är ungefär som skillnaden mellan att måla streckgubbar och att se en tecknad film; ”Thor” känns som väldigt simpla streckgubbar.

Med tanke på de resurser man haft, borde resultatet kunnat bli bättre. Jag menar, tre Shakespeare tolkare (Branagh, Hopkins och Hiddleston som spelar Loke), två oscarvinnare (Portman och Hopkins) och en rik mytologi att hämta material från och det bästa de har att komma med är det här? Jag är inget stort fan av Thor, så jag kan inte säga att jag är besviken på filmen, men jag är besviken på de medverkande. 

En av anledningarna till att filmen känns så innehållslös, är nog för att Branagh försökt berätta för mycket, vilket jag tror är ett vanligt problem för honom; ”Hamlet” är 242 minuter lång. Men nu fick han inte så lång tid på sig, vilket gjorde att han fick berätta mycket, men kortfattat. Han berättar om det förflutna. Han berättar om vad som händer på Asgård. Och han berättar om vad som händer på Jorden. Vips, sa det, så har två timmar gått. I slutändan känns detta som en dålig introduktion till superhjälten Thor, så att det ska gå snabbt att introducera honom när ”The Avengers” (Joss Whedon, USA, 2012) släpps nästa år. Då får vi även återse Captain America, Iron man och Hulken. Det är alltså en typ av uppsamlingsfilm för alla superhjältarna. Men om det inte är bättre än så här, kan det hända att jag hellre stannar hemma än går på bio. Skäms på dig, Branagh!