Trots att världsutställningen i Shanghai drog 70 miljoner besökare under perioden 1 maj till 31 oktober och därmed slog publikrekord bland världsutställningarna är tillställningen ännu ett exempel på kommunistpartiets behov av ”ansiktsprojekt” som glorifierar den nuvarande regimen, trots de sociala konsekvenserna, menar en kinesisk historiker.
Chen Yulin arbetar för 57 Association HK, en organisation som samlar in och studerar data och litteratur om Kinas kampanj mot högerelement 1957. Han menar att partiets företrädare inte skyr några kostnader eller förbrytelser mot medborgarnas rättigheter i sina försök att se bra ut. Utställningen i Shanghai är ett av de största fallen i en lång rad av exempel, enligt Chen. Peking-OS och asiatiska spelen i Guangzhou är två andra exempel.
Chen menar att partitjänstemännen aldrig brytt sig om kostnader när det gäller att nå en fastställd kvot. Detta syntes till viss del i sammansättningen av besökarna på utställningen och sätten man fick dit dem på, sade han i sitt tal vid International Conference on Prospects and Explorations of China’s Democracy i Taiwans huvudstad Taipei.
Världsutställningen i Montreal 1964 hade 50 miljoner besökare, varav 80 procent inte var kanadensare. Världsutställningen i Osaka 1970 hade 64 miljoner besökare varav 62 procent inte var japaner. Av de 70 miljoner besökare som kom till världsutställningen i Shanghai var bara 10 procent inte kineser. Mer än hälften av de 293 paviljongerna tillhörde kinesiska organisationer eller industrier.
– Om man ser till utställare och besökare borde det ha kallats Kinautställningen snarare än världsutställningen, sade Chen.
Bristen på internationella besökare kan delvis förklaras av den svåra trängseln. Enligt Chen innebar målet med 73 miljoner besökare på 184 dagar att man behövde få in 400 000 besökare per dag. Den mest besökta dagen var den 16 oktober då 1,03 miljoner besökare kom. Med tanke på att området var 5,28 kvadratkilometer hade varje besökare bara fem meters utrymme. Vid de mest populära paviljongerna, som Saudiarabiens paviljong och Oljepaviljongen, var den genomsnittliga väntetiden 11 timmar. Många andra hade väntetider på över 8 timmar.
– Utlänningar fruktar de här kinesiska jätteköerna, många lämnade utställningen besvikna, sade Chen.
Chen anser att det huvudsakliga skälet bakom målet på 70 miljoner besökare som den kinesiska regimen satte var att man ville slå det tidigare rekordet från Osaka på 64 miljoner besökare.
Man använde sig av flera metoder för att nå målet på 70 miljoner. Exempelvis kostade en dagbiljett 160 yuan, men den kunde också bytas mot två nattbiljetter. Shanghaiborna fick alla en biljett och 200 yuan för transportkostnader som en gåva. Regeringen betalade även folk utanför Shanghai för att komma till utställningen.
Enligt Shan Qiwei, chef för den nationella turismadministrationen i Kina drog den direkta turismen för världsutställningen in över 80 miljarder yuan. Detta ska dock vägas mot att utställningen, enligt olika kinesiska sajter, hade en sammanlagd prislapp på mellan 300 och 400 miljarder yuan.
Utställningen hölls i stadsmiljö. För att få plats med den förflyttades tusentals invånare. Innan utställningen öppnade greps många människor som försökte protestera mot att de förflyttades. Andra flyttades med tvång. Åtta personer som försökte protestera skickades till tvångsarbetsläger för ”omskolning” i mellan ett år och 18 månader. Petitionärer och dissidenter vägrades tillträde till utställningen.
Efter avslutningsceremonin fanns fortfarande 15 miljoner osålda biljetter. Om priset låg på 160 yuan innebar det en förlust på 2,4 miljarder yuan.
Översatt från: http://www.theepochtimes.com/n2/content/view/46448/
