Genom den kinesiska historien fanns det sedan Handynastin (200 f Kr) en strategi för att upprätthålla freden mellan Kina och andra stater med äktenskapsförbindelser. Ett av de mest framgångsrika exemplen är giftermålet mellan prinsessan Wencheng och Zanpu (eller kungen) av Tibet under kejsar Taizongs regeringstid.
År 632 e Kr. återförenade Songtsan Gambo, en mycket begåvad ung tibetansk kung, Tibet och blev nationell hjälte. Hans militära bedrifter gentemot Kina var dock inte lyckade. Tibetanerna såg att under kejsar Taizong hade Kina blivit det kraftfullaste och mest välmående landet i världen.
Den tibetanske kungen beslöt att uppvakta en kinesisk prinsessa igen. Han hade blivit avvisad första gången, när han i sitt rike ville introducera den kinesiska kulturen som då hade nått sin höjdpunkt.
Enligt tibetanska berättelser var han fullt upptagen med att stärka sitt rike så han sände sin smartaste minister som representant, tillsammans med hundra skatter av olika slag och en vaktstyrka på över hundra soldater. Färden gick till Chang’an (huvudstaden i Tang-Kina) för att föreslå äktenskap.
Prinsessan Wencheng var känd för sin skönhet, intelligens och elegans och det fanns ett dussintal sändebud från andra riken som kom till Chang’an i samma syfte som det tibetanska sändebudet. För att det skulle bli rättvist beslutade kejsar Taizong att hålla en tävling med fem praktiska problem (eller sex enligt tibetanska berättelser).
Kejsaren förklarade att ett förslag om äktenskap skulle accepteras från vilken monark som helst vars sändebud först kunde lösa problemen.
Enligt tibetanska berättelser var det första problemet att klara av att trä en silkestråd genom en pärlas slingrande tunnel. Det tibetanska sändebudet använde sig av honung som han lade i slutet av tunneln. Sedan band han fast silkestråden på en myra och lade in den i tunneln och blåste försiktigt på den. Myran följde doften av honung och gick genom tunneln med tråden knuten till sig.
Den andra problemet var att para ihop hundra föl med sina respektive mödrar. Det tibetanske sändebudet separerade stona från fölen och satte dem på svält under en dag. På den andra dagen fick stona och fölen åter vara tillsammans. De hungriga fölen sprang till sin mamma för att dia, så deras mor-barn-relationer var lätt att känna igen.
Det smarta tibetanska sändebudet löste alla problem men så kom det sista. Bland några hundra skönheter skulle han identifiera prinsessan Wencheng. Inget av sändebuden hade sett prinsessan Wencheng tidigare men det sluga tibetanska sändebudet hade samlat information från en kvinna han träffat. Kvinnan hade en gång tjänat prinsessan och därför lyckades sändebudet så småningom upptäcka prinsessan Wencheng i den här gruppen.
Kejsar Taizong blev så imponerad av det tibetanska sändebudet att han erbjöd honom en officiell ställning i Tangdynastin men den avslogs försiktigt av sändebudet. Kejsaren var fortfarande mycket nöjd och sade: ”Med en så smart och lojal assistent som tjänar honom måste din kung vara klok!”
Prinsessan Wencheng ville som anhängare av buddhismen se till att hennes äktenskap skulle bidra till fred mellan Tibet och Tangdynastin. Hon bad kejsare Taizong att låta henne ta med sig en värdefull staty av Buddha för att främja buddhismen i Tibet, för att det skulle bli en mer älskvärd, tolerant och fredsälskande stat.
Förutom guld, juveler och fina möbler, något som prinsessan Wencheng särskilt begärt, gav kejsaren henne som hemgift frön, jordbruksredskap, silke, porslin, musikinstrument och medicinska böcker. Hon ville införa fler avancerade jordbrukskunskaper och jordbruksmetoder till den nomadiserande kultur som dominerade i Tibet. När kejsar Taizong hörde detta log han och sade berömmande: ”Det är så lyckosammt att kungen av Tibet kan gifta sig med dig, du kommer att skapa underverk i hela Tibet.”
När prinsessan Wencheng fördes mot Tibet ledde Songtsan Gambo sin armé mot gränsen för att välkomna sin brud. Bröllopet mellan Songtsan Gambo och prinsessan Wencheng fick stor effekt på förhållandet mellan Tibet och Tang-Kina. Det är allmänt erkänt att det var prinsessan Wencheng av Tang och prinsessan Bhrikuti Devi av Nepal, båda gifta med Songtsan Gambo, som introducerade buddhismen i Tibet.
Lilla Jokhangklostret byggdes speciellt för att hysa den Buddhastaty som prinsessan Wencheng haft med sig. Frön som valts ut för högplatåmiljö planterades i Tibet och blommade medan hantverkare från Tang införde flera avancerade jordbruksmetoder för att förbättra jordbrukets produktivitet i Tibets dominerande nomadiska kultur. Hantverkare överförde konsten att väva och tillverkning av papper och bläck till det tibetanska folket.
Freden varade under en mycket lång tid och sidenvägen blev en säker och fast förbindelse mellan Tang-Kina och Tibet.
När prinsessan Wencheng dog år 680 e Kr. höll Tibet en stor begravning för den älskade prinsessan och Tangdynastin skickade även sändebud till Tibet för att kondolera. Många myter och legender spreds om prinsessan Wencheng och Songtsan Gambo runtom i Tibet.
Ännu i denna dag finns en staty av prinsessan Wencheng kvar. Den tillverkades för 1 300 år sedan och tillbeds i Lhasa. Känd som Gyasa (hustru från Tang-Kina), ses och dyrkas ibland prinsessan Wencheng som barmhärtighetens gudinna i tibetansk buddhism. Fortfarande firar det tibetanska folket hennes födelsedag och dagen hon anlände till Tibet.
