Det är inte alltid de bästa boplatserna som är de populäraste, i alla fall inte bland stenskvättorna. De häckar ofta på medelmåttiga platser, trots att det medför svårigheter att föda upp ungarna. Den slutsatsen har ekologen Debora Arit vid Sveriges lantbruksuniversitet kommit fram till. En orsak tror hon är att fåglarna inte hinner med i förändringen av jordbrukslandskapet.
Stenskvättorna är flyttfåglar och när de återvänder på våren söker de i regel upp samma boplats som de hade året innan. Men ibland är den upptagen och då tar fågeln vad som finns tillgängligt i närheten, även om den platsen är sämre.
– Regeln först till kvarn får först mala, gäller med andra ord lika mycket för stenskvättor som för ivriga köpare vid den stora rean, säger Debora Arit i ett pressmeddelande.
Stenskvättan är en av de vanligaste fågelarterna i Sverige, även om populationen har minskat med 60 procent sedan 1970-talet. Den lever främst på insekter som finns på eller nära marken. Bon bygger den gärna i stengärdsgårdar, under stenar eller i jordhålor. De miljöer där stenskvättan är mest produktiv, mätt i antal överlevande ungar, är beteshagar och bondgårdar. Men dessa platser lockade inte fler häckande fåglar än åkrar och ensilagevallar, där inte alls lika många ungar överlever.
Resultaten från studien av stenskvättans beteendemönster presenteras i en avhandling som Debora Arit disputerar med vid Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala.
Bevarandet av miljöer är ett viktigt led i skyddet av fågelarter, men vilka miljöer som ska värnas är inte alltid självklart. En frågeställning som var utgångspunkten för forskningen på stenskvättan.
– Om vi ska dra paralleller med våra egna erfarenheter vet vi ju att de mest besökta affärerna inte alltid har de bästa varorna, säger Debora Arit.
En orsak till att stenskvättorna inte häckar på de bästa platserna, kan vara att fåglarna inte klarar att identifiera dessa när de kommer tidigt på våren, tror Debora Arit.
– Jordbrukslandskapet förändras mycket och det kan påverka individernas val. De letar kanske efter täta buskar som ger signal om mycket mat men om landskapet förändras går det inte att använda samma signaler, säger hon till Epoch Times.
Några konkreta resultat av typen ”så här ska vi göra” har Debora Arit inte nått, vilket hon påpekar är väldigt vanligt i forskning. Den säkraste slutsatsen är också mycket vanlig; att det behövs mer forskning, gärna om en annan art i en miljö som inte förändras lika mycket som jordbrukslandskapet. Vilken art och i vilken miljö har hon inte hunnit fundera på, just nu är det fullt upp inför disputationen.
Fotnot: Debora Arit disputerar på avhandlingen Habitat selcetion, Demography and individual decisions, på Genetikcentrum vid Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala, torsdagen den 29 mars.
Stengärdsgårdar och hål i marken är ofta bra boplatser för stenskvättor. (Foto: Debora Arit/SLU)
