- Produktionsår: 1930
- Produktionsland: USA
- Originaltitel: All Quiet on the Western Front
- Regi: Lewis Milestone
- Medverkande: Louis Wolheim, Lew Ayres, John Wray m fl.
- Tillgänglig på DVD i Sverige: Ja
Man brukar prata om filmer som ”håller än”, trots att de är gamla. Då känns det som att man pratar om filmer där man måste ha överseende med vissa faktorer, som till exempel Linda Hamiltons extremt fula 80-talsfrisyr i ”The Terminator”(James Cameron, Storbritannien/USA, 1984). ”På Västfronten intet nytt” har dock inte förlorat något av sin kraft till tiden.
Det enda tecknet på att det är en gammal film man tittar på, är den svartvita färgen. Eftersom den utspelade sig i det förflutna redan när det begav sig 1930, stör inte sådana saker som frisyrer och kostymer.
För den som inte är bekant med historien i denna litterära klassiker, kan den sammanfattas som att den handlar om en grupp unga män som får hjältesagor berättade för sig av en lärare. Naivt tar de värvningen. Snart inser de dock att krig är långtifrån glamoröst.
Det är svårt att göra en filmatisering av en bok, då den sällan lever upp till sin litterära förlaga. Nu har jag inte läst boken, men jag misstänker att många som tycker om boken även gillar den här filmen.
Skådespel, foto och berättelsen är i toppklass(det sistnämnda har ju dock mer att göra med den litterära förlagan), men det som lyfter filmen till en femma i betyg, är att den är så effektivt och nyanserat berättad. Det är alltså regissör Milestone som är ansvarig för lyftet från en fyra till en femma i betyg.
För det första är karaktärernas utveckling tydligt avbildad, även för lekmannen. Man får se karaktärerna utvecklas från naiva skolpojkar till att vara bittra krigsveteraner, som inte längre fungerar i det vanliga samhället, utan känner att deras plats här i världen är vid fronten.
Men sen har vi det faktum att det inte bara är en film som är kritisk mot krig i allmänhet; det finns även tid för glada stunder. Som när tre av soldaterna hittar varsin kvinna att umgås med. Sen finns där även kamratskapen som uppstår soldaterna emellan. Här finner man ju nyansen i det att kamratskapen inte skildrats i en film som bara vill peka finger.
Min personliga favoritsekvens är när regissören valt att ta en paus från berättelsen för att följa ett par stövlars resa från ägare till ägare, där varje byte av ägare antingen innebär att den tidigare ägaren är död eller har blivit lemlästad.
Boken som filmen är baserad på förbjöds i Nazityskland, eftersom den var emot krig. Även idag känns den som en frisk fläkt i kontrast till senare års flaggviftande amerikanska krigshyllningar, som till exempel ”Black Hawk Down”(Ridley Scott, USA, 2001) och ”We were Soldiers”(Randall Wallace, USA/Tyskland, 2002). ”På Västfronten intet nytt” är utan tvekan den bästa krigsfilmen jag någonsin sett.