En films första tio minuter är viktiga. Även i processen att skriva ett manus är de första tio sidorna menade att fånga läsaren och sätta an tonen för vad som komma skall. Jag har inte läst författaren Stephen Riveles manus till Copying Beethoven men de intensiva likväl tunga öppningsscenerna av Ludwig van Beethovens död byggde inte upp någon känsla av vad som skulle komma.
Efter en beklämmande inledning tar filmen sin början år 1824 just innan Beethovens premiär i Wien av sitt största verk – den nionde symfonin.
Ana Holtz spelad av Diane Kruger gör entré. Hon spelar den unga musikstudent som skickats för att bli Beethovens kopist. Beethoven som spelas av den amerikanske skådespelaren Ed Harris porträtteras halvdöv, ohyfsad och rå.
Det är Harris insats som är den mest övertygande aspekten av filmen. Den är rå, kraftfull och magnetisk – och har en beskaffenhet av naturkraft över sig som lyfter hans medspelare från att vara medelmåttiga, särskilt Ms Kruger. När hon delar filmduken med Mr Harris blir hennes förvandling från att vara en föraktad kopist till Beethovens andliga musa trovärdig. Den disharmoniska relation som utvecklas dem emellan och deras delade passion för musik blir filmens emotionella kärna.
Filmen är löst baserad på den ikoniske kompositörens liv och den riktige Beethoven var under den här perioden helt döv och det existerade inte någon karaktär som den fiktiva och vackra 23-åriga Ana Holtz.
Överraskande, när man får vetskap om att filmen var regisserad av Agnieszka Holland (Europa Europa, Secret Garden), är att många scener är överarbetade som om det vore ett scenuppträdande, med tungt levererad dialog ofta tillsammans med ryckiga kamerarörelser.
Om det är någon del av Copying Beethoven som är värt biljettpriset så är det scenen av Beethovens premiär av den nionde symfonin. Allt som händer före eller efter i filmen kommer inte ens i närheten av dess skönhet. Det är helt enkelt ett inspirerande stycke filmskapande matchande ett extraordinärt stycke musik. Kraften och uppenbarelsen i denna tio minuter långa scen gör att vi kan uppskatta sambandet mellan kreativitet, lidande och andlighet.
Även om Copying Beethoven är intensiv, bristfällig och ofta försumlig så har den några speciella vackra och energiska stunder.
Översatt från originalartikel på engelska.
