Tusentals daglönare och de som arbetar på entreprenad anlitades för att rensa upp kärnavfall och stänga ner det jordbävningsdrabbade kärnkraftverket Fukushima Daiichi i fjol, och många av dessa arbetare firades som nationens hjältar. Men mycket är fortfarande okänt om deras hälsotillstånd och anställningsformer.
Enligt Bulletin of the Atomic Scientists hade många av dessa arbetare, vilka oftast var diversearbetare från området, förlorat sina arbeten efter jordbävningen och tsunamin den 11 mars, och tog arbetet för pengarna, inte för att tjäna landet.
”Om [daglönarna] vägrar, var kan de få ett nytt jobb? … Jag vet inte någon som gör detta [saneringsarbete] för Japan. De flesta av dem behöver pengarna”, säger en arbetare som citeras av Bulletinen.
Enligt en undersökning gjord av Fukushimas lokala styre i oktober bland människor som på grund av katastrofen bor i tillfälliga bostäder, hade nästan 70 procent av dem som hade anställning innan den 11 mars varit arbetslösa sedan dess, rapporterade Daily Yomiuri.
De här arbetarna utsattes ofta för höga strålningsdoser, som i vissa fall hade justerats av japanska tjänstemän för att kringgå den internationella kärnkraftsindustrins standarder, för att få ut det mesta av sådana arbetare, säger rapporten.
De okvalificerade tillfälligarbetarna, klädda i heltäckande skyddsdräkter och masker, betalades runt 130 dollar (ca 870 kronor) per dag, utan skriftligt anställningsavtal. När deras strålningsgräns nås, ersätts de ofta av någon annan, oftast av människor som inte har exponerats. Vissa arbetare förlänger sina anställningar genom att inte ta med sig sina dosimetrar, men på sikt riskeras deras hälsa.
De som friställs blir antingen arbetslösa eller tvingas arbeta i ”ökända slumområden” runtom i Japan, tillägger Bulletinen.
En rapport från nyhetsbyrån Kyodo på måndagen avslöjade att regeringen inte har räknat med den strålningsmängd arbetare har utsatts för på fritiden.
Detta innebär att den strålning som tagits upp av arbetarna, när de evakuerades i närheten av den drabbade anläggningen, inte har räknats in. Dessutom, när arbetarna sanerar områden runtom fabriken, tas den strålningen inte med i beräkningen av hälsoministeriet, vilket har väckt oro bland tjänstemän inom hälsovården och bland arbetarna själva.
”Det gör detsamma för individen var de utsätts för strålningen”, enligt citat från chefen för sekretariatet för Tokyos Arbetarskyddsstyrelse och hälsovårdscenter, Katsuyasu Iida.
Bulletin of the Atomic Scientists konstaterar att Japan började använda arbetare från bemanningsföretag och tillfällig arbetskraft till att underhålla kärnreaktorer under 1970-talet. Frankrike har sedan dess anammat den japanska metoden.
”Dessa underleverantörer hyr i sin tur in tillfällig arbetskraft, som är anställda tills de når gränsen för tillåten mängd av strålning, och sedan får de gå”, enligt rapporten. Denna korttidspersonal utgör 90 procent av Japans arbetskraft vid kärnkraftverken.
Uppskattningsvis får en arbetare i genomsnitt, under vilket som helst av dessa entreprenadjobb, två till tre gånger högre årlig dos jämfört med en fastanställd på ett kärnkraftverk, enligt rapporten.
Dessa arbetare, även kallade ”kärnkraftsnomader”, flyttar ofta runt från arbetsplats till arbetsplats och bor i husvagnar, säger Bulletinen. Detta innebär också att deras hälsoproblem och kumulativa exponering inte registreras riktigt och ”därmed klassas många allvarliga hälsoproblem aldrig som yrkessjukdomar”.
Rapporten påpekar att det runtom i världen saknas insyn i kärnkraftsindustrin, och inte bara i kraftverk, utan också i gruvanläggningar.
”Underskattningen av riskerna gör dessutom vissa arbeten, vissa platser eller människor otillräckligt ’nukleära’ för att bli uppmärksammade, för att räknas, få lindring, kompensation eller vård”, sägs i rapporten.
Översatt från engelska
