• Produktionsår: 2007

• Produktionsland: Storbritannien/Kanada/USA

• Regi: David Cronenberg

• Medverkande: Viggo Mortenssen, Naomi Watts, Vincent Cassel m fl

• Kommer ut: 080528

För andra gången på två år gör David Cronenberg en film om den kriminella världen tillsammans med Viggo Mortenssen. Förra gången var det den irländsk-amerikanska maffian som gällde i ”A History of Violence” (David Cronenberg, USA/Tyskland, 2005). Denna gång är det den ryska maffian i London som står i händelsernas centrum.

Men om man förväntar sig ett episkt drama i stil med ”Gudfadern”(Francis Ford Coppola, USA, 1972), är detta fel film. ”Eastern Promises” är en ruggig berättelse, som handlar om svek, lögner, våldtäkt och barnmord. Jag har alltid haft lite svårt för Coppolas väsande gangsters, som gärna pratar om respekt. Cronenberg försöker dock inte skönmåla sina gangsters, som Coppola i ärlighetens namn gör, utan målar upp en ful bild av den kriminella världen, en bild som känns närmare verkligheten än Marlon Brandos bulldogg-kinder. En annan skillnad mellan ”Gudfadern” och ”Eastern promises” är att den sistnämnda är mer fokuserad; den utspelar sig under en relativt kort tidsrymd, vilket gör handlingen relativt intensiv, trots det lugna tempot.

Förutom Mortenssen har Cronenberg även lyckats få med Naomi Watts och Vincent Cassel i sin film. Nami Watts måste ju vara ganska efterfrågad efter ”King Kong”(Peter Jackson, Nya Zeeland/USA/Tyskland, 2005) och Vincent Cassel är ju Frankrikes Brad Pitt. En annan skådespelare, som jag tycker är värd att nämna, är Armin Mueller-Stahl, som är en rysk karaktärsskådespelare som verkat i USA sen en tid tillbaka.

Tittar man någorlunda mycket på film, känner man igen honom, då han hunnit medverka i ganska många filmer. Han spelar oftast sympatiska män, något som hans mysiga (i alla fall i mina öron) brytning hjälper till att förmedla. Även denna gång spelar han en, till ytan, sympatisk man, trots att han är patriarken i sin maffia-”familj”. En hel del otrevliga saker avslöjas om hans karaktär. Cronenberg låter oss bara få se små antydningar om det monster som gömmer sig under ytan, resten får vi i publiken föreställa oss själva genom berättelser från filmens andra karaktärer. Det är så här en riktigt bra regissör arbetar; han behöver inte visa publiken något för att få den att känna obehag. Det räcker med subtila antydningar, så är den här filmen ruggigare än vilken yxmördarfilm som helst.

Cronenberg har sagt att han inte vill glorifera våld i sina filmer, vilket är anledningen till att filmens våldsammaste scen är ljusår från att vara lika snygg som kampsportsstriderna i ”The Matrix” (Andy& Larry Wachowski, Australien/USA, 1999). Scenens estetiska fulhet gör den dock inte mindre spännande eller brutal. Tvärtom är det dess fulhet som gör den så brutal. I scenen, som utspelar sig i en bastu, är Mortenssen naken, något som han nog, så här i efterhand, tycker var värt uppoffringen, eftersom han, för sin prestation, nominerades till en Oscar i kategorin bästa manliga huvudroll. Fast det är klart, hann vann ju inte.

Andreas Ziegler är filmskribent och tipsar Epoch Times läsare om nytt på bio och dvd.