En ny bok av Kinas främsta aids-aktivist målar upp en bild av mänsklig tragedi och hur den har ignorerats, exploaterats och förvärrats av kinesisk byråkrati.
Boken, ”Uncovering the Truth Behind China’s AIDS Epidemi”, är skriven av Gao Yaojie, den första aktivisten som började sprida kunskap om den hiv/aids-drabbade landsbygden.
Den kinesiska regimen hävdar att drogmissbruk och sexuellt överförbara sjukdomar är den största orsaken till spridningen av aids. Men Gao poängterar att spridningen i själva verket sker genom osanitära blodtransfusioner – som ofta är ett sätt för lokala tjänstemän att tjäna pengar.
Osanitära eller osäkra bloddonationer och transfusionscentraler, kontrollerade av ”blodchefer” – som mutat tjänstemän – smittade miljontals i Henan och andra provinser på 1990-talet.
– 1995 fann man hiv i blodprover vid Henanprovinsens samlingscenter, vilket drabbade omkring fem miljoner människor, säger Gao.
Samtidigt som skandalen fick internationell uppmärksamhet och att man gjorde ansträngningar för att dölja smittspridningens omfattning, säger Gao att allmänheten fortfarande varit motvilliga att acceptera aids-biståndsinsatser, för ignorans av sjukdomen.
Vidare har kommersiell blodhantering samt infektioner fortsatt i andra provinser i Kina, ibland värre än det som hände i Henan.
Företrädare för FN har gått på den officiella retoriken om sjukdomens ”låga utbredning” i Kina, säger Gao. Osanitär eller osäker blodhandel, som myndigheter lanserade, blev istället underjordisk när nyheten rullades ut i medierna.
Numera står folk i kö från midnatt till sex på morgonen för att sälja sitt blod, och går så fort dagen är slut. Höga vinster, stor efterfrågan och bybors brist på pengar har gjort blodhandel till ett vanligt fenomen i hela Kina, säger Gao.
Regimens propaganda har också kastat en skugga över frågan. Exempelvis var ett antal påstådda tillfrisknade aids-patienter som medierna totat ihop, i själva verket inte aids-drabbade.
– Sexton år har gått. Man tror att det finns 10 miljoner aids-patienter i Kina, men kinesiska myndigheter har verkligen ansträngt sig för att mörklägga det, säger hon.
– På ett foto där Wen Jiabao skakar hand med en aids-patient, var ”patienten” i själva verket en skådespelare.
UNAIDS, FN:s aids-program i Kina säger att endast 700 000 bär på smittan.
Falska mediciner är vanligt förekommande eftersom tjänstemän lätt kan mutas, och donationer som är tänkt att gå till aids-drabbade, förskingras.
Gao har tidigare arbetat som professor vid Henans universitet för traditionell kinesisk medicin. Hon har besökt hundratals byar genom ett dussintals provinser, behandlats tusentals aids-patienter.
Hon utförde dörr-till-dörrundersökning i 13 år som finansierats med pengar som hon fått genom människorättsprispengar. Dessa inkluderar FN:s Jonathan Mann-priset för global hälsa och mänskliga rättigheter, såväl som Ramon Magsaysay-priset, känt som Asiens Nobelpris. Hon uppskattar att hon har spenderat cirka en miljon kronor på detta sätt.
Trots att hon inte får någon hjälp från myndigheterna och tvingas använda sina egna pengar för resor, tackade en del patienter fortfarande kommunistpartiet. En gång när hon gav medicin till en patient år 2000, frågade patienten om hon var utsänd av ordförande Mao.
Senare blev det farligt för henne att besöka byar. Med en utlovad belöning på 500 kronor, riskerade hon hela tiden att lämnas in. En dag gick hon till en by tillsammans med Hongkong-bankiren och grundaren till Chi Heng Foundation, Chung To, men var tvungen att omedelbart lämna området för att i precis sista stund undkomma fler än 30 poliser och en milisgrupp.
Hon säger att hon till slut blev rädd för att bli nominerad för priser, och oroades för att åter igen placeras under husarrest. När Tan Zuoren, en miljöaktivist från Sichuan, greps och som lämnade Kina augusti 2008, såg hon det som en varning.
Gao säger att den kinesiska regimen har ett stort ansvar för epidemins omfattning i Kina, och att det internationella samfundet bör göra mer för att uppmärksamma detta.
Gaos första bok, China’s AIDS Plague: 10,000 Letters, publicerades i Kina 2004. Boken hyllades men förbjöds ganska fort, och Gao trakasserades. En reviderade upplaga publicerades i Hongkong 2009.
Översatt från engelska: http://www.theepochtimes.com/n2/content/view/44130/
