Ett varmt leende möter mig redan innan vi hunnit presentera oss för varandra. Den spända koncentrationen inför intervjun är som bortblåst när jag träffar denna vänliga dam med sitt unga, pigga sätt. Hon här är Rebiya Kadeer, ordförande i Hamburg för Uighurernas världskongress.

Det är svårt att föreställa sig att denna 59-åriga kvinna med sitt mörkgråa hår prydligt uppsatt i två långa flätor skulle vara ”Kinas kvinnliga fiende nummer ett”. Men så är tydligen fallet – denna livliga, men ändå kontrollerade och gestikulerande dam med det okynniga skrattet är framför allt känd som representant för den i Kina förtryckta folkgruppen uighurerna. På listan över hotade folk i världen står uighurerna högt upp. Det var i oktober 1949 som Folkrepubliken Kina invaderade Östra Turkistan, det som idag kallas den autonoma regionen Xinjiang.

Rebiyas personliga svårigheter satte igång först många år senare. Hon föll i onåd med kommunistpartiets ledare då hon höll ett anförande inför den kinesiska folkkongressen och skarpt kritiserade kinesiska regeringens förhållningssätt i provinsen Xinjiang. Strax efteråt blev hon avstängd från kongressen. 1997 grundade hon ”Tusen mödrars rörelse” för att stärka kvinnors rättigheter och ekonomiska möjligheter. 1999 dömdes hon till åtta års fängelse för att ha ”spridit statshemligheter”. 2004 släpptes hon efter internationella påtryckningar.

I en intervju med Epoch Times talar den före detta rikaste kvinnan i Kina, mor till elva barn och författare till boken The Stormer of the Sky, om den pågående behandlingen av hennes folk och dess representanter. Genom planerad utvandring, tvångsaborter och utrotning av folkets kultur, genomförs just nu i Kina ett folkmord utan att det märks.

ET: Hur mår dina barn som stannade kvar i Xinjiang?

Rebiya: Två av dem är fängslade och har ingen möjlighet att kontakta sina respektive. Det har inte gått att besöka dem. Tre sitter i husarrest. Mina släktingar och vänner följs av spioner och är rädda för att hamna i problem. Mina släktingars pass togs ifrån dem så de kan inte lämna landet. Någon som stöttade mig har blivit påkörd av en bil. Den kinesiska regeringen försöker få ett slut på mina aktiviteter i väst och de skriver brev till olika regeringar. Den kinesiska ambassaden skrev ett brev till alla medlemmar i det europeiska parlamentet och sade åt dem att inte kontakta mig, eftersom jag var en terrorist och separatist. Annars skulle det ”störa relationerna”. I mitt land har de betalat folk för att uttala sig om mig och senare har de sänt dessa saker på TV. Man kan undra, är det så en hederlig stat fungerar? Jag är ingen terrorist, det är den kinesiska staten som är de verkliga terroristerna, som fängslar oskyldiga människor och dödar. Jag kommer emellertid inte låta mig skrämmas – jag kämpar för demokrati och mänskliga rättigheter.

ET: Vad är problemet mellan Kinas ledare och uighurer så som du ser det?

Rebiya: Kommunistpartiet vill assimilera oss till Kina och vi kämpar emot – det är det som är problemet. Kineserna är chauvinister, men vi har vår egen kultur och egen identitet. Nu är de rädda att vår situation kommer att bli ett ämne för hela världssamfundet. Ibland kan man tro att kineserna vill sudda ut ordet ”folkmord” helt och hållet från ordböckerna, först då skulle de få lugn och ro. Missförstå mig inte, vi är inte emot kineserna – om vi kan få leva i fred och ha vår egen identitet. Vi har inte brutit mot lagen. 1954 tog de bort våra rika och intelligenta människor med anklagelsen att de skulle vara separatister, fanatiska religiösa anhängare och så vidare. 1957 satte de alla intellektuella i fängelse under anklagelsen att de skulle vara emot kommunistregimen. 1966 fängslade de godtyckligt våra ledare. Förtrycket kom i tre stora vågor.

ET: KKP vill gärna ge ett modernt intryck. Har någonting förändrats i uighurernas situation de senaste åren?

Rebiya: Kanske har förhållningssättet gentemot andra förändrats, men inte det gentemot uighurerna. Inte heller har det skett någon förändring i och med den 17:e partikongressen. Fram till för tio år sedan försökte de förstöra oss med andra metoder. Men nu attackerar de vår kultur. Fram till i dag har de försökt ta bort vårt språk och våra bokstäver. Skolbarn skickas till Kina. De håller även koll på våra kvinnor. Flickor mellan 14 och 25 år skickas till Kina utan medgivande. Där får de arbeta i barer och stå i skyltfönster. De vill öka detta antal flickor till 1,2 miljoner. Det är ett slags smygande folkmord, detta att de tar våra kvinnor. Likaså födelsekontrollen. Uighurer tvingas abortera bort sina foster. Istället för de in Han-kineser i regionen. Uighurer med universitetsexamen får inga jobb, endast Han-kineser får jobb inom administrationen. När de ockuperade oss 1949 fanns där endast två procent Han-kineser, nu utgör de 60 procent av alla som bor där.

Den oroande immigrationen leder också till miljöförstörelse. Tre sjöar har torkat ut. Våra naturliga resurser exploateras och genom att göra detta rubbas den naturliga balansen. För länge sedan kunde uighurerna åtminstone försörja sig genom jordbruk. Nu finns inte ens den möjligheten eftersom så många Han-kineser har kommit hit.

ET: Hur är det med situationen för uighurer i arbetsläger? Finns det fall där de blir dödade för sina organ, såsom Falun Gong-utövare rapporteras bli?

Rebiya: Detta är en viktig punkt. Uighurer tvingas sitta tre månader i arbetsläger varje år och måste arbeta gratis. Till och med barn, inte bara vuxna. De blir godtyckligt fängslade och straffade. Frågan om försäljning av organ finns, men eftersom vi inte har några bevis kan jag inte säga så mycket. Organen från uighurer som avrättats lämnas inte tillbaka. Vad gör de då med dem? Endast i ovanliga fall har de döda kropparna från politiska fångar lämnats tillbaka till familjen. Det händer endast en gång på tusen.

ET: Vilket är uighurernas traditionella sätt att bemöta det här ämnet?

Rebiya: Enligt våra traditioner är graven helig. Saker som att använda organ från döda kroppar är tabu. Alla behöver begravas enligt våra traditioner. Vad kan man göra om soldaterna tar kropparna med sig? Det finns fall då vi inte fått se kropparna alls. Då säger de att de inte kan tillåta det, att han som dog var kritisk mot regimen. När det gäller tvångsaborter säger de ofta att barnet redan var dött.

ET: Tror du att media har lurats av de kinesiska ledarna? Många rapporterade om att Hu Jintao nämnde ordet demokrati 60 gånger i sitt anförande vid den 17:e partikongressen.

Rebiya: Reportrar borde först observera, sedan rapportera. Annars skulle de inte sprida sådana torra, gamla deklarationer.
När Hu talar om demokrati borde han även ha sett till att få igång den. Han borde ge journalister fritt tillträde till alla Kinas regioner. Han borde släppa fångar såsom Chen Guangcheng och andra politiska aktivister som sitter i fängelse på grund av sina uttalanden. Han borde också släppa mina barn. Och ge fritt tillträde till Tibet och Östra Turkistan så att journalister kan se vad som händer där. Då skulle det vara demokrati – kanske inte så mycket som i Europa, men åtminstone en tiondel så mycket. Och han borde ge fritt tillträde till journalister från hela världen så att de kan tala med Falun Gong-människorna, tala med den tibetanska oppositionen, den uighuriska oppositionen, demokratiaktivisterna – först då kunde de kunna rapportera om framsteg. Delegationer från andra länder borde skickas till Kina för att kolla huruvida det efterföljs ens det minsta lilla. Innan de olympiska spelen sätter igång ger man en massa löften, men inga steg i de riktningarna har tagits. Media runt om i världen borde inte låta sig utnyttjas. Ingenting har blivit bättre.

Om några förbättringar skulle ha skett i riktning mot demokrati så borde Kina ha välkomnat mötet mellan Angela Merkel och Dalai Lama. Om det verkligen fanns demokrati, varför måste de då förtrycka mina aktiviteter och mig och skicka brev till alla myndigheterna? Om det fanns demokrati, varför kan då inte Falun Gong-människorna få utöva sin religion? Om det fanns demokrati skulle de ha accepterat att de gjorde misstag på Himmelska fridens torg och de skulle ha bett om ursäkt till hela världen. De som hade makten då skulle alla dras inför rätta. Om allt detta hade hänt, då hade man kunnat tala om demokrati och då hade det varit trovärdigt.

ET: Hur borde Väst agera med tanke på de starka ekonomiska intressena i Kina?

Rebiya: De europeiska länderna, länderna i Väst och de demokratiska länderna borde ta varje tillfälle att utöva påtryckningar, annars kommer detta hot en dag att växa. Kina stödjer länder som förtrycker sin egen befolkning, såsom Iran, Burma … Det är därför vi måste göra de ekonomiska relationerna beroende av mänskliga rättigheter. Demokratiska länder måste vara redo att göra uppoffringar. Det skulle inte bara vara så att Europas ekonomiska relationer blev osäkra, det skulle även innebära ett slag mot Kina. Därför borde vi ta lite risker och göra uppoffringar för då kommer vi se att Kina inte är så starkt som det ser ut på ytan. De västerländska länderna borde samarbeta. Om Tyskland bryter relationerna kommer Frankrike också sluta handla med Kina. Det borde finnas en gemensam opinion. Om Tyskland ensamt står upp för mänskliga rättigheter och Frankrike och Storbritannien inte gör det så är det meningslöst.

ET: På vilket sätt är Kina inte så starkt?

Rebiya: Kina är inte så starkt som det verkar för européerna. Om västerländska länder och regeringar drog tillbaka sina investeringar från Kina skulle det påverka Kinas regering mycket. Hundratusentals skulle bli arbetslösa, vilket skulle försvaga regeringen. Oron inne i landet skulle sätta press på staten. Den kinesiska regeringen vill väldigt gärna använda två ord: fred och solidaritet … men dessa två ord är ju baserade på rättvisa och demokrati.