När jag skulle resa genom Centralasien för femtielfte gången var jag ute efter nya och berikande upplevelser vilket skulle innebära att leva en tid med nomader i Song Kul i Kirgistan.

Vi som under årens lopp snarare anser oss vara resenärer än turister drömmer inte om monument eller spektakulära landskap utan längtar efter att få erfara nya känsloupplevelser.

Efter landningen i Bisjkek som är en modern utvecklad stad och huvudstaden i Kirgistan, startade vi  snabbt vår resa mot regionen av Song Kul, nära den magiska sjön med samma namn (drygt 3 000 meter över havet) i mitten av landet.

Strupsångarna i Huun-Huur-Tu sprider Tuvas kultur över världen

Vi var på jakt efter nomadernas läger som skulle välkomna oss. Att döma av resans längd verkade lägret befinna sig i världens ände.

De sista nomaderna

För att förstå betydelsen av ”de sista nomaderna” krävs det att man läser historien om detta stolta och oberoende folk i Centralasien. Vissa forskare hävdar att det finns andra nomader i världen. Det är sant. Men ingen av dem behåller sina traditioner och levnadssätt i den omfattning och så troget som de kirgistanska nomaderna.

De är ett gammalt folk som stått emot erövring, underkuvande, förtryck och förföljelse genom tiderna.

De lever ett enkelt liv utan konstgjordhet i orörda omgivningar. Det är något magiskt i denna naturs intakta renhet som fångar ditt hjärta från första stund.

Kirgistanernas verkliga ursprung är höljd i tidens dimma. Allt som verkligen kan sägas om dem är att de är ett gammalt folk som motstod erövring, underkuvande, förtryck och förföljelse genom tiderna.

Trots sin turbulenta historia har kirgistanerna lyckats behålla sina traditioner och värderingar. Deras miljö har format inte bara deras öde utan även deras karaktär – en sann nomadisk livsstil. De är med all sannolikhet de mest gästvänliga i världen och delar gärna sina sista brödbitar med en resenär eller gäst som kommer på besök

Legender om den kinesiska civilisationens uppkomst: Förord

Om du visar intresse och delar deras exotiska liv bland hästar och får, är det en dyrbar gåva för de nomadiska kirgistanerna. Och för besökaren är det utan tvekan en oförglömlig glädje att uppleva genuin gästvänlighet, något som är svårt att hitta i dag trots att journalister för turistväsendet skryter om att ha hittat denna generösa sociala kompetens vart de än reser.

Gästfrihet är så införlivad i deras liv att den nomadiska kirgistanen känner sig förolämpad om deras gäst avvisar ett erbjudande från dem. Så denna författare var tvungen att återigen dricka ”kymiz,” en nationaldryck bestående av fermenterad hästmjölk – som de nomadiska kazakerna var först med.

Kymiz har en syrlig smak för en västerlänning som är van vid sötad komjölk eller mjölk  smaksatt med kaffe eller choklad. Som tecken på tacksamhet för deras gästfrihet kan gästen erbjuda kirgistanen något som en klocka eller någon annan personlig tillhörighet.

Kirgistanerna har aldrig utvecklat vanan att erbjuda sina gäster påkostade maträtter. Det som bjuds innehåller enkla ingredienser såsom bröd, kött, ost, potatis, ris och liknande. Deras rätter är mycket välsmakande och lätta att laga. Det finns alltid mycket te att dricka.

För begravningar och bröllopsriter är rätterna mer sofistikerade. Dessa ceremonier har alltid spelat en viktig roll i nomadisk kultur.

Samhörighet med naturen

 

Kirgistanerna har en samhörighet med naturen. Detta kan ses i deras värdiga förhållande till hästar. Kirgistanerna och deras hästar är synonyma.

Deras skicklighet att hantera hästar är legendarisk. De har kontrollerat dem sedan urminnes tider utan att använda sina händer för att fritt kunna avfyra vapen och försvara sig mot inkräktare.

Barnen får lära sig att rida nästan innan de vet hur man ska gå. Hästar har varit och är fortfarande den viktigaste formen av transport. Som ett resultat av den kirgistanska ryttarexpertisen har de flesta sporterna i Kirgistan en koppling till hästar.

At-chabysh är en festival som inkluderar en tävling i vilken en ung man till häst måste fånga en flicka som också rider på en häst. Hans pris är en kyss. I själva verket är det ett traditionellt sätt för en ung kirgizistan att skaffa sig en hustru genom att välja ut tjejen han gillar och ta henne på sin häst.

I städer och byar finns det kvar subtila metoder för män att föreslå giftermål till kvinnor utan rädsla att göra bort sig. Om en kvinna har en enda fläta på sin högra axel betyder det att hon är gift. Om hon har den på sin vänstra axel betyder det att hon är singel, och om flätan faller fritt på ryggen är hon änka.

Beundran över enkel byggnadskonst

 

En av anledningarna till att dessa nomaders livsstil har kunnat förbli nästan oförändrad i århundraden har varit en enkel montering och demontering av deras hus, som kallas jurta, ett slags tält av filt. Än idag används jurtorna vanligen av herdar som tillbringar sommaren med sina hjordar i de höga bergen.

Det finns olika sätt att placera och fördela det mattbelagda utrymet i en jurta. Grundregeln är att det skall vara vänt mot söder.

En jurtas interiör är uppdelad i funktionella områden. På sidan mittemot dörren placeras kistor för filtar och värdefulla redskap. Den högra sidan tillhör kvinnan för att förvara sina saker och barnens kläder, medan den vänstra sidan tillhör mannen och där förvarar han sadlar, träns och dylikt.

Andra jurtor har en matsal och sovrum. När man spenderar natten i en jurta förändrar det ens uppfattning av tid och själva livet.

En natt frågade jag en nomadäldste vad han tyckte om sin rörliga livsstil. Hans svar, värt att ramas in, var: ”En man måste flytta på grund av att solen, månen, stjärnorna, djuren och fisken är i rörelse. Endast marken och döda varelser stannar kvar där de är”.

Francisco Gavilán är författare och psykolog. Han har rest till mer än 100 länder och har levt med andra nomader i Kazakstan samt med mapuchefolket i de chilenska Anderna. Han har publicerat ett flertal resereportage och självhjälpsböcker som har översatts till flera språk.

VIDEO: Dödad för organ – Kinas hemliga transplantationsindustri