Den 1 februari var det premiär i Nya Studion för Björn Runges pjäs Night Rider. Runge är mest känd för sina filmer Harry och Sonja, Anderssons älskarinna och Om jag vänder mig om som han blev flerfaldigt Guldbaggebelönad för.
För att lära sig analysera teaterföreställningar finns Sven Åke Heeds bok En väv av tecken. Att få fram vem som gjort vad och vad som ses som tecken i Runges pjäs är inte så lätt. Föreställningen är inte spretig, tvärtom, den är tajt med fokuserat spel och skådespelarna verkar noga utvalda, men pjäsinnehållet upplevs som så omfattande att en del frågor hänger kvar efteråt.
Night Rider handlar om längtan efter den rena kärleken, Jim Morrison och nutidens våld både i väst och Mellanöstern. En man arbetar i en garderob samt skriver manus för TV. En kvinna utreder ett onämnbart brott, en annan säger att hon gör akademiska undersökningar om parrelationer och en tredje kvinna är trött på sitt liv, men ingen verkar vara det de utger sig för att vara. De tre kvinnorna utövar ett psykologiskt spel med mannen som i slutet dränks i ett badkar. Förutom politiskt hävdelsebehov efterlyses en tystare och lugnare värld som gestaltas genom att skådespelarna talar väldigt lågt i jämförelse med de annars så överdrivna och ansträngda rösterna på de svenska scenerna.
Runges pjäs är teatral, men man använder sig inte av naturalistiskt spel utan mer utmärkande är övertydlighet, berättande och det sparsmakade och strikta scenspråket. Scenografin är enkel med två soffor och några stolar. Skärmar används för bild och filmprojicering. I en plexiglasmonter står en docka som föreställer sonen till mannen i pjäsen. Allt går i gråtoner; kostym och sminkning består mest av bara puder. Ljussättningen är imponerande i början med två starka spotlights, senare använder man färgfilter för de olika scenerna, lila, grönt och rött. Musiken varierar mellan klassiskt, 70-tals rockpop, hesa röster och ljudeffekter.
Kanske är det Runges personliga tankar vi följer genom pjäsen? Vissa upplevelser är otäcka, med stirrande ögon projicerade i fonden, barns ångestskrik och monologen som utförs av den manlige karaktären om Irakkrigets trauman, dagens våld bland ungdomar som provoceras fram genom gränslösa våldsfilmer, förvriden media och annat. Att människan är upphov till sitt eget förfall står helt klart efter föreställningen, dock är det inget som säger att det är för sent.
Av Björn Runge
Regi Björn Runge
I rollerna Anna Bjelkerud, Magnus Krepper, Lisa Lindgren, Nina Zanjani
Scenografi Peter Lundquist
Kostym Gunilla Nordin Hernandez
Mask Marina Ritvall
Dramaturg Åsa Lindholm
