Många berättelser om nära döden-upplevelser (NDU) har genom åren kommit från personer som varit nära döden – eller trott att de varit det – och sedan återvänt.
Även om de här upplevelserna inte alltid är likadana så har de många utmärkande kännetecken: Att man ser en tunnel av ljus, att man ser nära och kära personer som gått bort, en känsla av eufori, att man får en ökad känsla av kognition, starka kärlekskänslor, att man återupplever hela sitt liv – ofta under en väldigt kort tid – och en känsla av att själen har lämnat kroppen. Nära döden-upplevelser har också en tendens att förändra livet för de som har upplevelserna, något som leder dem till att försöka bli bättre människor.
Dessa rika, intressanta upplevelser har väckt frågan om huruvida vi har själar eller om våra medvetanden bara är en produkt av hjärnan. Alltmedan hjärnforskningen går framåt kommer det fler påståenden om att nära döden-upplevelser kan förklaras enbart med hjälp av neurovetenskap och således gör behovet av en förklaring baserat på själen onödig.
Förklaring av nära döden-upplevelser
Men hur bra fungerar då de här förklaringarna baserade på neurovetenskapen?
Viktig information är att runt hälften av nära döden-upplevelserna inträffar när personerna tror att de ska dö men ur medicinsk synpunkt faktiskt inte är nära döden, som till exempel om en person faller från en byggnad och tror att han skall dö men bara ådrar sig mindre skador. Detta betyder att om vi tittar på hjärnan för att förklara allting kring nära döden-upplevelser så behöver vi en förklaring som betraktar situationer där personen faktiskt dör och situationer där det inte finns någon verklig risk för dödsfall, sett från ens medicinska tillstånd.
En vanlig förklaring som har förts fram av vissa forskare är att man kan förvänta sig olika responsmönster när hjärnan får syrebrist, speciellt en känsla av starkt ljus i ens syncentrum. Den här typen av erfarenheter kan faktiskt skapas genom syrebrist. Problemet är bara att inte alla nära döden-upplevelser innefattar syrebrist, men att många ändå upplever en känsla av en ljustunnel.
När hjärnan har syrebrist börjar den dessutom jobba för högtryck på ett oorganiserat sätt – den fungerar inte på ett korrekt vis. Utifrån det vi känner till om hjärnan kan man inte förvänta sig organiserade upplevelser i det här tillståndet, utan ett virrvarr liknande det man kan finna vid kramper eller vid mentalsjukdom – andra exempel på tillstånd där hjärnan inte fungerar korrekt.
Men det vi har här är levande, organiserade, transformativa erfarenheter – människor berättar om hur deras nära döden-upplevelser känns ”mer verkliga än verkligheten”; de känner sig fria, att de förstår universum på en djupare nivå och aldrig har varit lyckligare. Detta kan hända både när hjärnan inte är i direkt fara och när den är under allvarlig press på grund av en livshotande situation.
Sinnets kraft
När hjärnan är nära döden finns det intressant nog en högre förekomst av kognitiv förbättring – sinnet känns befriat och kan bearbeta mer tankar än normalt. Att man skulle finna förbättrad kognition under försämrade hjärntillstånd stämmer inte överens med vår förståelse kring hjärnans funktion.
En annan förklaring som har med hjärnan att göra är att ut ur kroppen-upplevelsen är orsakad av ett fel i den delen av hjärnan där ens kroppsuppfattning formas.
Bevisen för att det här området är ansvarigt för känslan människor har att de lämnar sina kroppar och uppfattar den närliggande omgivningen är förvånansvärt svaga. Den studie som oftast nämns, genomförd av Blanke med kollegor, är baserad på en patient och patientens förklaringar tydde på att hon, trots att hon kände det som om hon inte var i sin kropp, bara såg sina ben och sin väska – vilka hon borde ha kunnat se ändå.
Studien visar bara att man genom elektrisk stimulans av det här området i hjärnan kan få människor att känna som om de inte är i sina kroppar. Det skapar dock inga av de andra perceptuella kvaliteterna i en ut ur kroppen-upplevelse, som att man ser hela sin kropp, flyter runt i rummet och kan se omgivningen runtomkring. Kort och gott misslyckades studien med att framkalla något som kvalitativt var i närheten av ut ur kroppen-delen i nära döden-upplevelsen.
Livet passerar i revy
Fenomenet där en person ser sitt liv passera i revy, ibland mycket detaljerat, och känner ånger över själviska handlingar och tillfredsställelse med sina ”goda” gärningar saknar också förklaringar.
I en artikel i Scientific American av Charles Choi ges förklaringen att det område i hjärnan som står för livsrevyn troligen är locus coeruleus, ett område som är inblandat vid stress och har kopplingar till områden som bearbetar känslor och minnen. Varför skulle emellertid detta område framkalla ett helt livs minnen vid döden, eller när döden tros vara förestående, och inte skapa några minnen under annan extrem stress? Och hur förklarar det de nya moraliska insikterna som ofta blir följden av den här aspekten av en nära döden-upplevelse?
En annan artikel i Trends in Cognitive Sciences, skriven av Mobbs och Watt, försöker förklara livsrevyn genom att citera en enskild patient som uppvisade REM (ett karakteristiskt tillstånd när man drömmer) under en nära döden-upplevelse. De drog slutsatsen att livsrevyn förmodligen hänger ihop med REM eftersom det inträffade under nära döden-upplevelsen och också är kopplat till minneskonsolidering.
En stor brist i det här argumentet är att REM bara visat sig ha att göra med konsolideringen av procedurminnet – minnessystemet för att lära sig nya färdigheter som att cykla – och inte det episodiska minnet som bevarar minnen från ens livstid, vilket framträder när livet passerar i revy.
Ett annat stort problem med förklaringen, precis som med ut ur kroppen-exemplet, är att det endast förlitar sig på en patient. Att förlita sig på ett exempel och göra generaliseringar i fall som dessa är dålig vetenskap, eftersom man inte kan veta om det är en exceptionell situation.
Mobbs och Watt försöker också förklara närvaron av närstående personer som gått bort. De tar exemplet med att människor som har allvarliga tillstånd av Parkinsons sjukdom ibland får hallucinationer av huvudlösa kroppar, monster, spöken och döda släktingar. Parkinsons sjukdom innefattar problem med områden i hjärnan som producerar neurotransmittern dopamin, och författarna menar att hallucinationerna uppstår genom obalanser i dopaminet.
Problemet med detta är att det i nästan alla fall av nära döden-upplevelser berättas om positiva upplevelser, liksom känslor av kärlek och lycka – inte huvudlösa monster. Det finns en del fall där människor ska ha upplevt något som helvetet och demoner, men majoriteten av fallen är inte på det sättet.
Ett mer markant problem är att personer med Parkinsons sjukdom är medvetna om att det är hallucinationer, medan de som har nära döden-upplevelser känner att det är verkligt. Detta tyder åtminstone på att det är olika nervbanor.
En bra förklaring från neurovetenskapen behöver inte bara redogöra för varje individuellt fenomen, utan göra det på ett sätt som kombinerar dem och förklarar hur de inträffar tillsammans.
Konfabulation?
En annan förklaring till nära döden-upplevelser är konfabulation – att upplevelserna hopdiktas av sinnet som ett sätt att förklara luckor i medvetandet. Den här förklaringen har kommit från biologen P.Z. Myers, en känd skeptiker.
Myers säger att när människor återvänder från att kliniskt ha dött och berättar en historia så betyder det inte att de var medvetna vid tiden för den kliniska döden. Det skulle kunna vara hjärnans sätt att redogöra för den förlorade tiden. I själva verket påstår han att detta är ”den normala förståelsen hos neuroforskare beträffande hjärnans funktion”, i en artikel publicerad på Slate.
Den här förklaringen lider av samma problem som de andra neurovetenskapliga förklaringarna. Hälften av nära döden-upplevelserna inträffar inte vid verkligt livshotande situationer, vilket innebär att de här personerna inte blev medvetslösa alls och att det således inte finns någon lucka att redogöra för.
Det andra problemet är att konfabulationen låter möjlig till en början, men i den vetenskapliga litteraturen inträffar konfabulation av fantastiska eller extraordinära händelser – vilket en nära döden-upplevelse skulle betraktas som – bara för människor med allvarliga problem med minnet.
Människor som nyligen haft någon form av hjärntrauma och har problem både med att ta in ny information och att minnas gammal information konfabulerar ibland ihop berättelser som förklaring till saker och ting.
Förklaringen har också andra svagheter. För det första försvinner den här typen av konfabulation med tiden. För det andra så ändras ofta berättelserna. Och för det tredje saknar de ett klart kännemärke för nära döden-upplevelser, att människor försöker förklara vad de gick igenom, men märker att inga ord är tillräckliga för att beskriva erfarenheten.
Så konfabulationen är en slags billig förklaring. Det kan låta bra till en början men passar inte in i det man känner till om konfabulation, och misslyckas fullständigt med att förklara hälften av nära döden-upplevelserna.
Det är viktigt att försöka förklara de här fenomenen genom kända mekanismer. Vi vill inte felaktigt tro på saker och ting och vi måste också erkänna svagheter när ett argument är fullständigt fel.
Översatt från engelska
