- Titel: Redbelt
- Produktionsår: 2008
- Produktionsland: USA
- Regi: David Mamet Medverkande: Chewitel Ejiofor, Max Martini, Alice Braga, Jose Pablo Cantillo, Emily Mortimer, Joe Mantegna, Tim Allen, Ricky Jay, David Paymer m fl.
- Kommer ut: 090114
Ja, den här filmen handlar om kampsport. Och ja, den innehåller kampsportssekvenser. Men det är ingen dumaction med Jean-Claude van Damme eller Dolph Lundgren i huvudrollen.
Det här är vad jag kallar en ”riktig” film. Den är som en film ska vara. Den är dialog- och karaktärsdriven. Det är alltså inte specialeffekter eller fightingsekvenser som står i centrum. Specialeffekterna lyser med sin frånvaro och när vi väl får se fightingsekvenser är de realistiskt avskalade; de ser ut som ett slagsmål i verkligheten antagligen ser ut. Men istället för att vara filmens centrum, fungerar de som ett slags katalysator; det handlar inte om vem som vinner slagsmålen, utan vad slagsmålet betyder för de olika karaktärerna. Ett slagsmål i en bar i början av filmen sätter till exempel igång en händelseutveckling för filmens huvudkaraktär, Mike Terry (Ejiofor). Sedan dröjer det fram till slutet innan vi får se en fightingsekvens igen. Detta är alltså inte en film gjord på den tröttsamma mallen ”pojke börjar träna kampsport hos en vis gammal man och blir jättebra på den, för att sedan vinna i en jätteviktig tävling i slutet”.
I grund och botten är detta ett drama, välskrivet och välregisserat av Mamet, som, enligt mig, är en av de skickligaste manusförfattarna i Hollywood. Liksom specialeffekterna lyser filmstjärnorna med sin frånvaro. Det mest kända namnet på rollistan är Tim Allen från ”Tummen mitt i handen” (”Home Improvement”, Carmen Finestra & David McFadzean & Matt Williams, USA, 1991-1999), men han har en väldigt liten roll. Frånvaron av stjärnor må ha skadat filmens publicitet, men den gör samtidigt att filmen inte fastnar på en person. Ett par välkända ansikten finner man dock i filmen. Mantegna, Jay och Paymer är tre erfarna birollsskådespelare, som känns perfekta för sina respektive roller. Och visst är den relativt okända Ejiofor bra i huvudrollen.
Det som gör den här filmen så bra är att den inte är gjord efter en mall, som så många andra Hollywoodfilmer är. Detta gör att man aldrig riktigt vet vad som kommer att hända. Sammantaget med ett välskrivet manus gör detta att man blir mer intresserad av handlingen. Och detta intresse är ovanligt för vår tids filmer, som för det mesta är specialeffektsuppvisningar och romantiska floskler. Och vem vill se specialeffektsuppvisningar och romantiska floskler när man kan se en film?