Det har gått 20 år sedan jag var i Mongoliet, det stora landet med de höglänta ökenslätterna inklämt mellan Kina och Ryssland, och mycket har förändrats.

En del saker, som utbildning och matförsörjning, är till det bättre. En hel del, bland annat urbaniseringen och ökad ojämlikhet, är till det sämre. Mycket av förändringarna har att göra med globalisering.

Strupsångarna i Huun-Huur-Tu sprider Tuvas kultur över världen

1992 hade Mongoliet precis befriats från kommunismen. Sovjetsystemet innebar social service, men urvattnade den traditionella tibetanska buddhistiska kulturen och gav inte mycket utrymme för demokratiskt deltagande.

På den tiden låg det demokrati i luften. En rektor på National University of Mongolia frågade hur amerikanska professorer valde sina ordförande på universiteten, då de ville kopiera modellen. Sorgligt nog var jag tvungen att berätta för honom att administrationen på amerikanska universitet blir utsedd, inte vald, och han verkade förvånad.

I Ulan Bators centrum var det tyst och lugnt på den tiden. Raderna av anonyma byggnader hade en viss socialistisk institutionell charm. Det största hotellet var en storslagen historia i Sovjetstil, avsett att inhysa besökande dignitärer från Moskva, men ett modernt hotell var under byggnation några kvarter bort. Förändring var på gång.

20 år senare bodde jag på detta en gång nya hotell, Chinggis Khaan, döpt efter den store ledaren i det stora mongoliska imperiet på 1200-talet. Det såg redan lite sjabbigt ut och elegansen hade bleknat. Till och med statyn av den store Khan såg lite sliten ut.

Mycket kan sägas om resten av staden, som nu har svällt till dubbla storleken jämfört med 1992. Nästan en och en halv miljon människor bor i den trånga dalen, och Ulan Bator rymmer nästan hälften av Mongoliets hela befolkning.

De flesta tycks ha bilar. Vägarna är fulla av tutande fordon och verkar inte ha underhållits sedan socialisttiden. Affärerna har byggts framför de sovjetliknande bostadshusen med pråliga skyltar som gör reklam för allt från mat till massagesalonger.

Ärligt talat är staden i en röra. Urbaniseringen har tagit de närliggande dalarna i besittning med enorma läger med lågavlönade arbetare som bor i traditionella jurtar utan några bekvämligheter. Kombinationen av avgaser från fordonen, rökkaminer och böljande rök från tre enorma kolkraftverk har skapat en smog som är bland den värsta i världen.

Accelererande globalisering

Förändringarna i Mongoliet den senaste tiden, beror delvis på snabb ekonomisk utveckling och demografiska förändringar som påverkat samhällen i förändring vid någon tidpunkt i historien. Emellertid beror de också på ett mer sentida fenomen, accelererande globalisering.

Nomaderna i Kirgistan: Ett annat sätt att leva

På plussidan har globaliseringen ökat levnadsstandarden för de flesta utbildade stadsbor som nu bor i höghus med plasma-tv, snarare än i mörkret i trånga jurtar. Mobiltelefoner finns överallt. Till och med i Gobiöknen såg jag getherdar och kamelförare som pratade med varandra i telefon för att omringa borttappade getter, något jag betraktar som en bra användning av modern teknik. Högskoleelever är beroende av Facebook och Twitter.

En form av mongolisk popmusik kombinerar modern beat med traditionellt sound, tillsammans med Justin Bieber. Amerikanska dvd-filmer finns överallt och nationen är besatt av basket. En sportaffär är uppkallad efter Michael Jordan.

Kvaliteten på maten har förbättrats enormt. I början av 1990-talet erbjöds mest olika slags kött, vanligtvis överkokt fårkött -en mardröm för en amerikansk vegetarian. Staden har nu fyra veganrestauranger, frekvent besökta av hälsomedvetna unga mongoler. Det är lätt att få tag på grönsaker, även om de, som nästan allting annat, är importerade från Kina.

De flesta unga som arbetar har det relativt komfortabelt. Om de kan undvika vägarna känner förmodligen de flesta att globaliseringen är en bra sak.

Det finns dock två områden inom vilka globaliseringen har spelat en mörkare roll. Det har att göra med ohämmad kapitalism och politisk korruption. Och de båda är relaterade till varandra.

När Mongoliet öppnades upp för världen efter Sovjetunionens fall 1990, öppnade landet också upp sig för nya investeringar, speciellt när det gällde landets omfattande mineraltillgångar. En koppar- och guldgruva värd 5 miljarder dollar är under konstruktion vid Oyu Tolgoi i Gobiöknen, och en ny järnvägsförbindelse kommer från Kina. Plundringen av resurser i Mongoliet pågår med en halsbrytande hastighet.

Mongoler får naturligtvis pengar för den här exploateringen. Och det är lätt att se vart mycket av pengarna har gått. Jag räknade till sex Lexus suvar och två Humrar en kväll när jag satt fast i trafikstockningar. Hermès och andra lyxbutiker trängs i centrum och fina middagar kan avnjutas på takrestauranger. Glimrande nya hotell fördunklar elegansen hos Chinggis Khaan Hotel. Bostadsområden omringade av staket har dykt upp vid foten av bergen öster om staden.

Det är också lätt att se vart pengarna inte har gått. Vägarna i staden må vara dåliga, men på landsbygden kollapsar de i rena lervägar. Den stora landsvägen i öst-västlig riktning är en av få som har asfalterats, även om den redan är full av håligheter. De flesta andra vägar är grusvägar tvärs över slätterna.

Fan Di: Det kinesiska folket inte så rikt som det ser ut

Pengarna går inte heller till social service. Slutet på det socialistiska systemet innebar också slutet för den fria hälsovården, universitetsutbildningen liksom garanterade jobb. Mängderna av jurtläger som omger Ulan Bator är fulla av arbetslösa. På landsbygden lever människor som de gjort sedan Djinghis Khans tid, i jurtar vid sidan av sina getter, jakar och kameler.

Korruption

Staten borde tjäna på exploateringen av resurser, och man kräver faktiskt avgifter för licenser och gruvoperationer. Men vart pengarna går är omtvistat.

En av landets mest framträdande politiker N. Enkhbayar har dömts för korruption och sitter nu i fängelse. Han anklagades för att ha tagit emot mutor och lagt betalningar för gruvrättigheter i egen ficka. Också hans anhängare erkände att det var korruption. De menade dock att han inte var värre än någon annan.

Hoppet om demokrati, som rektorerna hade för 20 år sedan, när de ville veta hur de skulle välja sin universitetsordförande, har ersatts av något som liknar kompiskapitalism. Universitetsordföranden utses av utbildningsministern, och somliga påstår att valet kan påverkas med en ansenlig muta.

Det som hänt i Mongoliet har hänt överallt i världen under globaliseringen efter det kalla kriget. Två politiska system har blandats och Mongoliets fall exemplifierar de värsta egenskaperna hos dem båda.

I Väst mildrades exploateringen av demokratisk kontroll, det som teologen och Reinhold Niebuhr kallade den ”motverkande kraften” från fackföreningar och statlig reglering. I kommunistländer mildrades det autokratiska styret av ideologin om social service och jämlikhet.

Idag ser vi sammanslagningen av styrd socialism utan socialism, och demokratisk kapitalism utan demokrati. Det blev en styrd kapitalism, ett system med få undersökningar, kontroller och avväganden.

Dagens Mongoliet uppvisar en trend som förekommit i andra postsocialistiska länder och som förespråkats av högerpartier i Amerika och Europa – en styrd kapitalism som fråntagits sin demokratiska måttfullhet och sociala strävan. Vad det betyder för Mongoliet, och för mycket av världen, är en framtid med massvis av mobiltelefoner, Facebookanvändare och Lexus suvar, men också med smutsig rök, dåliga vägar och häpnadsväckande ekonomisk ojämlikhet.

VIDEO: Dödad för organ – Kinas hemliga transplantationsindustri

Mark Juergensmeyer är professor i sociologi och globala studier och chef för Orfalea Center for Global and International Studies at the University of California–Santa Barbara. Han har skrivit mer än 20 böcker, bland annat “Global Rebellion: Religious Challenges to the Secular State”.

 

Med tillstånd från YaleGlobal Online. Copyright © 2012, Yale Center for the Study of Globalization, Yale University.