Skandalen med den förorenade bröstmjölksersättningen är nu en internationell kris. Den kemikalie som nu gjort mer än 6 000 barn sjuka i Kina kan också finnas i mjölk i Taiwan samt i Bangladesh, Yemen, Gabon, Burundi och Burma. Samtidigt har personer i den kinesiska partitoppen medgivit att mer än en av fem inhemska mjölkproducenter har förgiftad mjölk, däribland några som officiellt har godkänts av kommunistpartiet efter den senaste mjölkskandalen 2004.
Hur kunde detta hända? En av huvudbrottslingarna, företaget Sanlu, drevs av Tian Wenhua. Wenhua hade också ett annat arbete: ”sekreterare i kommunistpartiets korporativa kommitté”.
Kan det handla om ”korruption”?
Man behöver inte vara läsare av den här tidningen för att känna till att mutor är något naturligt och omfattande inom den kinesiska kommunistregimen. Det är så illa att det på många områden inte går att skilja på den kinesiska maffian (känd som triaderna) och det kinesiska kommunistpartiet. Något som inte är så välkänt är orsaken till att det är så.
En totalitär regim som det kinesiska kommunistpartiet är svår att upprätthålla i ett land med över 1,3 miljarder människor. Inte ens en beslutsam och blodtörstig grupp i Peking kan göra det helt själva. De behöver folk på sin sida som gör det möjligt och kan tvinga fram det lokalt.
En start är att säkerställa att inget offentligt ämbete kan erhållas utan medlemskap i kommunistpartiet. Regimen har hållit fast vid detta i nästan 60 år. Det verkliga tricket uppstod emellertid efter att Mao dött, när Deng Xiaoping och hans hantlangare kom på det perfekta alternativet till socialism – korporatism.
De flesta ekonomer och politiker har förkastat korporatismen som modell, men för KKP var det en gudagåva. Begreppet ”privata” korporationer och att staten i grund och botten arbetar kooperativt som en enhet var en perfekt början på det som partitoppen ville ha: fördelarna med en privat sektor utan att förlora den statliga kontrollen. Kadrerna vände på det ekonomiska synsättet, från arbetsorienterat mandat till affärsorienterat mandat. I praktiken blev KKP självt en superkorporation, där bara partimedlemmar (eller deras barn, andra släktingar, makor eller älskarinnor) tilläts ”äga” företag (de som vägrade lyda partiets order fick plötsligt se sina ”privata” firmor beslagtagna, medan de själva sattes i fängelse).
Korporatism rådde allmänt under en betydande del av 1800-talet, men kollapsade till stor del när det stod klart att en företagskontrollerad regim hade svårt att reglera marionetternas agerande. För KKP är emellertid inga sådana bekymmer nödvändiga. Faktum är att ju mer korrupta de ”privata” firmorna är, desto mer beroende av KKP är de för att överleva. Korruption är således inte längre en effekt av kommunistregimen; det har blivit ett instrument för den.
Detta instrument är knappast begränsat till dåliga korporativa aktörer. I decennier har lokala kadrer använt partikortet för att på ett felaktigt sätt erhålla vinster på det egna folkets bekostnad och samtidigt hela tiden proklamerat sitt stöd till Peking. Som reaktion på detta har Peking inget annat val än att backa upp sina lokala brottslingar, så länge problemen inte är så omfattande att man riskerar en revolt – som med den nuvarande mjölkskandalen.
Om den demokratiska världen hade bättre insikt om sin egen ekonomiska historia så kanske den skulle kunna känna igen tecknen på korrupt korporatism. Med lite tur skulle realiteten i regimens korruption och bedräglighet öppna upp folks ögon angående kadrernas koppling till Korea, deras övergripande utrikespolitik och laglöshetens långa arm. Det skulle slutligen uppstå en universell insikt om att det kinesiska kommunistpartiets upptåg inte är undantag från reglerna, utan snarare utgör själva reglerna (budskapet tycks vara klart bland det kinesiska folket själva, vad det nu är värt).
Det har helt enkelt varit för många fall av mutor, stöld, beslagtagande av mark och andra svek för att kunna bortförklara det som en serie isolerade incidenter. Det kinesiska kommunistpartiet är helt oförmöget att kunna bekämpa korruptionen och har i själva verket blivit beroende av den och kan inte överleva utan den. Från lokala kadrer till ledare i Peking, från ”privata” tjuvar till deras kompanjoner inom statlig förvaltning, lever det kinesiska kommunistpartiet av sina medlemmars obegränsade och obestridda rättighet att stjäla (utan att åka fast).
Det sades en gång att romarriket överlevde så länge på grund av att man erbjöd folket “bröd och skådespel”. Kommunisterna stjäl brödet, så de har bara ”skådespelet”. Det är detta som förser den radikala nationalismen med bränsle liksom omvärldens krav på lugn och stillhet. Med tiden kommer detta också att misslyckas och det kinesiska folket kommer att resa sig och ta tillbaka sitt land.
Frågan är bara – hur många miljoner kronor och människoliv kommer att ha förlorats innan dess?
D.J. McGuire är en av grundarna till China e-Lobby och författare till boken Dragon in the Dark: How and Why Communist China Helps Our Enemies in the War on Terror.
