Sedan 70- och 80-talen har Kanada setts som ett ledande exempel på en lyckad kulturell mångfald av regeringar och internationella sammanslutningar världen över.
FN, Världsbanken och åtskilliga utvecklade länder har försökt efterlikna den kanadensiska modellen för multikulturalism i sin politik och politiska ledare har benämnt Kanada som världens mest lyckade pluralistiska samhälle.
Kanada har under 1900-talets sista årtionden verkat för att de många etniska grupperna i landet ska kunna bevara sina kulturarv, istället för att assimilera sig till den dominanta kulturen. Det här är vad som gör landet så bra, menar kanadensiska ledare.
Under 2007 påbörjades en intensiv granskning av den multikulturella modellen och många argumenterar nu för att dess riktlinjer har spelat ut sin roll.
Kanada fortsätter, med 250 000 nya immigranter per år, att ha världens största invandring per invånare.
I en rapport om immigrationens planering och prioriteringar för 2007-2008 hävdar immigrationsministern Diane Finely att Kanadas ökade nettoarbetskraft under de kommande tio åren kommer att bestå av immigranter, och de närmaste 25 åren kommer de att utgöra landets hela befolkningstillväxt.
– Immigrationen är vital för Kanadas kulturella mångfald och ekonomiska välstånd, säger Finely.
Med en åldrande arbetsför befolkning och få invånare i fertil ålder, är Kanadas närmaste framtid beroende av invandring och det mångkulturella förhållningssättet har gjort Kanada till en av de mest åtråvärda destinationerna för immigranter.
Hur väl anpassar sig de nya immigranterna till livet i Kanada? Nya studier visar att många nykomlingar inte identifierar sig som ”kanadensare”, kanske för att de förmår bibehålla sina ursprungliga traditioner och förhålla sig distanserade till det kanadensiska mainstreamsamhället.
En studie från 2007 visade till exempel att invandrare från minoritetsgrupper med lägre sannolikhet identifierar sig själva som kanadensare, med lägre sannolikhet nyttjar sin rösträtt och har lägre tilltro till andra kanadensare. Statistiken för barn och nykomlingar var än dystrare.
Många har trott att Kanadas officiella multikulturalism varit långt borta från den rasåtskillnad som vållat besvär i Europa. Ändå visar undersökningar som denna att mångkulturen, åtminstone i sin nuvarande form, förvärrar upplevelsen av rasmässigt utanförskap genom sanktioneringar av kulturella olikheter.
Kulturella olikheter var ofta huvudnyhet i det fransktalande Quebecs media under 2007.
I samhället Herouxville i Quebec, som inte har någon märkbar invandring, utgav de lokala politikerna ”vett och etikett för immigranter”. Bland annat förbjuder lagen att man bränner och stenar kvinnor. Den stödjer kvinnors rätt till körkort, att skriva ut checkar och själv välja sin make.
Kanadas rykte som ett tolerant, pluralistiskt samhälle fick sig ytterligare en törn i Quebec förra våren, då partiledaren för Action Democratique du Quebec (ADQ), Mario Dumont, gick till valkampanj med ledorden att härbergerandet av religiöst utövande hade gått för långt.
ADQ ökade i popularitet och partiet tog ett hopp från fyra till 41 stolar i marsvalet.
Det var på den här vågen som Quebecs premiärminister Jean Charest kallade till en serie förhör i frågan om vad ”resonabel härbergering” av immigranter betyder. Förhören genomfördes på 17 platser i provinsen under september till december.
Meningarna som uttrycktes under förhören sträckte sig från oro över att invandrarnas värderingar och vanor kommer att förstöra provinsens svårvunna sekulariserade livsstil, till helt oreserverat motstånd gällande icke fransktalande kulturer.
I en tidningsomröstning i oktober fann man att en stor majoritet av Quebecborna är emot att härbergera religiösa minoriteter. Till exempel motsatte sig 70% att muslimska flickor ska få bära slöja när de spelar fotboll och 65% ansåg att slöja ska förbjudas i skolorna.
Quebec ska kanske ändå inte ses som kanariefågeln i kolgruvan, som signalerar början till slutet på Kanadas multikulturalism.
– Quebec är helt klart speciellt angeläget om sin identitet, säger Elliot Tepper, professor i politisk forskning och författare till ett antal studier om multikulturalism och mångfaldsfrågor.
– Det vi ser idag är bara ytterligare ett exempel på en djupt liggande oro.
Lawrence Berg som är professor i mänskliga rättigheter, mångfald och identitet, tror inte att Kanada behöver tänka om helt och hållet gällande mångkultur, men helt enkelt jobba hårdare med att hjälpa nya immigranter att integreras samtidigt som de bevarar och visar respekt för sina medförda traditioner.
– Saken är inte att immigranter väljer att inte integreras, saken är att det är väldigt svårt att integreras.
Kanada behöver anpassa sig mer till immigranternas religiösa olikheter och ”kraven som kommer utav de kulturella och religiösa olikheterna,” säger han.
En sak som gör integration svårare, säger Berg, är närvaron av en ”låg form av bakgrundsrasism” i Kanada, som invandrare möter i sitt dagliga liv. Därför föredrar många att hålla sig till sin egen kulturgrupp, vilket kan resultera i ”etniska enklaver” i städerna.
Angående risken för att Kanada förlorar sin egen kultur i ansträngningen att härbergera nykomlingarnas olikheter, säger Tepper att ”integrationsaspekten” av immigration genom tiderna har betytt att landet har utvecklats och anpassat sig med varje ny invandringsvåg.
– Kulturer varken växer eller dör. Vår dör inte. Den utvecklas ganska bra; den utvecklas i en mycket kosmopolitisk form.
