Alexander Verchovskij, direktör för Sova, center för information och analys berättar hur anti-extremistisk lagstiftningen har använts i Ryssland under 2012. Han har specialiserat sig på radikal nationalism, hatbrott, hatpropaganda, åtgärder mot främlingsfientlighet, samvetsfrihet samt missbruk av ”kampen mot extremism”.
– Lagen ”Om att bekämpa extremistiska aktiviteter”, hade som mål under nästan elva år religiösa och religiöst-politiska grupper. Under det senaste året har tyngdpunkten förskjutits något i riktning mot politiska och sociala aktivister, även om de drabbades i mycket mindre omfattning än de religiösa grupperna, sade Alexander Verchovskij, som fortsatte:
– Under anti-extremistlagen utfärdades färre straff under 2012 i kategorin ”religiös” än jämfört med föregående år, men det är fortfarande för tidigt att tala om radikala förändringar. ”Missbruk av anti-extremism” är fortfarande det största hotet mot samvetsfriheten i landet.
Alexander Verchovskij uppger att totalt utfärdades 18 domar mot 60 personer för anti-extremism, två domar ströks och tre personer friandes. Alla som befanns skyldiga under anti-extremistlagen fick villkorliga fängelsestraff eller böter. I de fall där det utdömdes verklig strafftid (25 personer), dömdes de för flera åtalspunkter, mestadels för våldsbrott.
– För massdistribution av extremistiskt material eller för förvaring av sådant material med avsikt att distribuera det, dömdes 17 felaktiga domar. Sju av de åtta bötfällda juridiska personerna ägde bokaffärer, varav en tillhörde Jehovas vittnen. Bland de bötfällda 12 individerna var fyra bibliotekarier, tre var Jehovas vittnen, fyra var muslimer och en aktivist av gruppen ”Det andra Ryssland”. Dessa människor utförde generellt sett inte den faktiska massdistributionen av det förbjudna materialet. För offentlig visning av nazistiska eller liknande symboler bötfälldes sju personer felaktigt.
Alexander Verchovskij har skrivit en rapport som visar att under år 2012 kompletterades den federala förteckningen över extremistiskt material med 522 poster!
– Aidar Sultanov, en advokat från Tatarstan och författare till ”Skyddande av samvetsfrihet och spridning av troslära”, anser att dessa fall ofta behandlas på ett speciellt sätt när det inte fanns någon sakfråga i tvisten. Författare och förläggare av texter får kännedom om domstolsbeslutens hänvisning till extremistisk litteratur efter flera månader. I dessa domstolar uppstår inga kontroverser då domaren tror på åklagarens anklagelse, åklagaren i sin tur hittar sakkunniga personer vilket krävs för att fatta det nödvändiga beslutet, och domstolen säger att den inte har någon anledning att inte tro på experterna.
Verchovskij kommenterar de ändringar som gjorts i lagen om bekämpning av extremism.
– Under 2012 har de ryska myndigheterna vidtagit ett antal åtgärder inom lagstiftningen som syftar till att utvidga fronten för ”kampen mot extremism.” Dessa åtgärder är främst dikterade av den politiska situationen i landet och syftar till att stärka statens kontroll över informationsområdet och utöka metoder för att undertrycka oppositionellt sinnade medborgares aktiviteter.
– Ur vår synvinkel skapar användningen av dessa regeringsåtgärder bland annat ökad risk för missbruk av anti-extremistisk lagstiftning. I november 2012 skapades, i enlighet med lagen, register på domännamn, sökning av internets webbsidor och nätverksadresser som tillåter identifiering av webbplatser på internet, platser som innehåller den typ av information som är förbjuden för distribution i Ryssland. Ansvarig av registret är Den federala tjänsten för övervakning av kommunikation, informationsteknologi och massmedia. Själva den federala listan av extremistiskt material, sköts av justitiedepartementet.
Ett fungerande register tvingar webbserverleverantörer och operatörer att försöka avlägsna olagligt innehåll eller blockera åtkomst till det. Lagens syfte var att reglera den kontroversiella praxisen, att blockera det tillträde som fanns innan lagen antogs.
Lagen föreskriver inte tydligt när hela domänen skall blockeras, när en sida skall blockeras eller om IP-adressen skall blockeras. Här finns plats för godtyckliga beslut, och många andra helt oskyldiga webbsidor kan komma att blockeras. Det har hänt och händer utan tillämpning av denna lag, uppger Alexander Verchovskij.
Den mest populära videodomänen, YouTube, drabbades oftare än andra under 2012. Det maximala antalet blockeringar kom i slutet av sommaren-hösten när den kontroversiella filmen ”Innocence of Muslims” dök upp på nätet. Utan att invänta domstolsförbud mot filmen för extremism (och dessutom verkställighet av beslutet), inledde åklagarmyndigheten en storskalig strid mot filmen i hela landet. Som ett resultat hade användare i ett antal regioner, åtminstone för en tid, inte tillgång till YouTube.
Oavsett om det var värt allt kämpande med att få bort filmen från nätet, tror vi, sade Verchovskij, att avlägsnandet och blockering av webbsidor med filmen, innan beslutet att förbjuda den trädde i kraft, var olagligt.
Statsdumans lagförslag ”Om ändringar i den ryska federationens brottsbalk och vissa av den ryska federationens lagar, i syfte att motarbeta kränkande av medborgarnas religiösa övertygelser och känslor” har kritiserats.
– Den huvudsakliga kritiken mot lagförslaget var den fullständiga rättsosäkerheten av begreppet ”kränkande av religiösa övertygelser och känslor”, vilket skulle kunna leda till ett åsidosättande av rättigheter och friheter för medborgarna. Dess diskriminerande natur, som föreslagits i nya paragrafer i strafflagen, var i strid mot konstitutionen.
Kritiker av lagen påpekade att de befintliga reglerna i förvaltningslagen och strafflagen är tillräckliga för att skydda troende. Men de föreslog även några tillägg och rättelser till lagen. Lagen passerade första behandlingen, inför den andra behandlingen utlovades några ändringar, men resultatet av debatten om lagen är svårt att förutse, anser Alexander Verchovskij.
Den verkliga orsaken till ”övervakning” av den så kallade ”extremismen”, förklarar Verchovskij:
– I teorin syftar lagstiftningen mot extremism att undertrycka socialt farliga handlingar, men det är svårt att hålla en tydlig linje för brottsbekämpningen mellan det verkliga hotet, omoraliskt beteende eller en manifestation av en icke-standardiserad världsbild. Och när det första fallet kräver ingripande för att upprätthålla lagen, måste samhället i det andra fallet reagera, och i det tredje fallet kanske samhället borde visa lite tolerans.
Verchovskij forsatte: Som exempel kan vi nämna kraven för aggressiva åtgärder mot medlemmar av en etnisk grupp eller anhängare av någon religion, förolämpande uttalanden mot dem, och proklamation av en religiös minoritet för att sätta gränser för kontakt med människor från andra religioner.
– De tillsynsproblem som händelserna skapar, förvandlas till ihållande missbruk som tyvärr hittills inte har lett till en reform av lagstiftningen. Denna situation kvarstår trots att många processer i onödan varar i åratal och slukar offentliga medel på grund av alla nya expertutlåtanden.
Betydande utmaningar skapas fortfarande av definitionen av extremism som ”propaganda av överlägsenhet eller underlägsenhet på grund av en persons sociala, etniska, nationella, religiösa eller språkliga tillhörighet eller relation till religion”. Det är denna vaga formulering som ligger till grund för de flesta olagliga förbud mot religiös litteratur, vilket i sin tur medför obefogad förföljelse av troende för ”anstiftan av hat eller fiendskap”.
Dessa saker är ofta politiskt motiverade och under 2012 har myndigheterna kämpat med hat mot en rad olika ”sociala grupper” som antifascister, nynazister, rockmusiker och psykiatriker.
Verchovskij anser att många människor har dragit slutsatsen att lagstiftningen om anti-extremism uppfanns av landets ledarskap som ett verktyg för att förtrycka oliktänkande för att eliminera hotet mot deras makt.
– Men det är definitivt så att medborgare oftare lider av anti-extremistisk brottsbekämpning för att vissa medlemmar av brottsbekämpande organ simulerar bekämpning av extremism för att förbättra sin rapportering, avslutar Alexander Verchovskij.
Kärnpunkten är strafflagen, den delen av artikel 282 som avser kränkning av en person i relation till hans medlemskap i en viss grupp. Ur Alexander Verchovskijs synvinkel är sådana åtgärder närmare förvaltningsrättens paragraf om förolämpning, snarare än en fråga om graden av social fara för samhället.
Originalartikel på ryska omarbetad av svenska Epoch Times.
