• Nytt på dvd: Inglourious Basterds
• Produktionsår: 2009
• Produktionsland: USA/Tyskland
• Regi: Quentin Tarantino
• Medverkande: Brad Pitt, Mélanie Laurent, Christoph Waltz, Eli Roth, Michael Fassbender, Diane Kruger, Denis Menochet m fl.
• Kom ut: 091218

Min favoritfilm 2009 heter ”Inglourious Basterds” och är regisserad av Quentin Tarantino. Och i vanlig ordning bjuds vi på finfin dialog, skriven av Tarantino. Denna gång har han även trumf på hand i form av den tyska skådespelaren Christoph Waltz.

Tarantino kritiseras ofta för våldet i sina filmer, vilket är anledningen till att så många tvekar inför att se hans filmer. Vad som är så intressant med detta är att det egentligen inte förekommer särskilt mycket våld i hans filmer. Men när våldet väl yttrar sig är det som en slägga i magen, vilket jag tror är anledningen till att folk reagerar så starkt. Egentligen är det ofta mer våld, ibland även i form av tortyr, i ett en timma långt avsnitt av den amerikanska TV-serien ”24” (Robert Cochran & Joel Surnow, USA, 2001-), än det är i de flesta Tarantino-filmer. Är man känslig för våld bör man kanske inte se Tarantinos senaste film, då det förekommer ett par starka scener. Å andra sidan kan jag säga samma sak om ”24”, som ändå kommer förbi den strikta amerikanska TV-censuren, men detta beror nog främst på att den amerikanska censuren bryr sig mer om nakenhet och starka svordomar än våld.

Biopubliken är van vid att se Brad Pitt spela glamorösa roller, där hans vackra yttre gärna filmas från alla möjliga och omöjliga vinklar. I ”Inglourious Basterds” får vi dock se honom som den ovårdade sydstatskillen med folkvett och tangorabatt. Kort sagt har Pitts yttre tonats ner en smula. Detta tycker jag är bra, eftersom Pitt råkar vara en riktigt bra skådespelare, vilket ofta glöms bort på grund av hans utseende. Pitts karaktär, Aldo Raine, är en målinriktad soldat, som leder en liten trupp soldater, som kallas ”the Basterds”. Truppens uppgift är att döda så många nazister de kan i det nazist-ockuperade Frankrike. Min favoritscen med Aldo Raine är när han är tvungen att spela italienare och går omkring och upprepar den italienska hälsningsfrasen ”Bon giorno” med den bredaste amerikanska brytningen jag någonsin hört.

Filmens riktiga ess är som sagt den tyska skådespelaren Christoph Waltz. När vi pratar skurkar måste nog Waltz skurk, nazistofficeren och judejägaren Hans Landa, hamna i samma klass som hajen från ”Hajen” (”Jaws”, Steven Spielberg, USA, 1975), och Darth Vader från Starwars-filmerna. Det som är så skrämmande med Landa är att han är så genomtrevlig (på en stor mängd språk dessutom), samtidigt som man någonstans känner att han när som helst kommer att göra något som inte är så genomtrevligt. 

Tarantino har många gånger kritiserats för att stjäla material från tidigare filmer. Detta är inget man kan förneka, men han gör alltid något nytt av det han lånar. Både min och Tarantinos absoluta favoritfilm genom tiderna är ”Den gode, den onde och den fule” (Il buono, il brutto, il cattivo”, Sergio Leone, Italien/Spanien/Västtyskland, 1966). Tyvärr har jag aldrig haft tillfälle att se detta mästerverk på den vita duken. Men Tarantino har lånat öppningsscenen från detta mästerverk till ”Inglourious Basterds”. Till skillnad från originalscenen, som har ganska lite dialog, svämmar Tarantinos inledningsscen över av dialog. Det är Waltz nazistofficer Landa som står för det mesta av pratet. Det hela börjar som ett lugnt förhör lett av Landa, som är på jakt efter en familj judar. Dialogen är ganska oskyldig, men man märker att mannen Landa förhör, lysande fåordigt spelad av Denis Menochet, knappt kan hålla sig från att skaka av rädsla. Jag vill inte förstöra resten av filmen för er som inte sett den, men jag kan säga att filmen imponerade på mig redan i denna första scen.

De flesta filmer har bara en sådan här scen, om ens det. Resten av filmen kan vara helt anspråkslös, men en sådan här scen etsar sig fast i minnet. Ett exempel på en sådan film är ”På heder och samvete” (”A Few Good Men”, Rob Reiner, USA, 1992), som skulle ha glömts bort helt om det inte vore för Jack Nicholsons starka insats i en scen i slutet av filmen. Tarantinos film är fylld av sådana starka och intelligent utformade scener. Sammanfattningsvis är Tarantinos film en klockren femma i betyg och min absoluta favoritfilm från 2009.