Kinas ekonomiska under är delvis ett bedrägligt sken. Bland de många problem som landet brottas med och är det allvarligaste den omfattande miljöförstöringen, som också är ett direkt resultat av den snabba, okontrollerade tillväxten. Den nuvarande generationen i Kina har stulit från den framtida, och när detta ska betalas tillbaka kommer expansionen att tvärstanna. Så kan man sammanfatta Jeff Schweitzers budskap i en artikel i nätupplagan av den amerikanska tidningen Huffington Post.
Schweitzers artikel är till stor del en maning till de amerikanska experterna att de ska lära av historien och dämpa de alarmistiska tongångarna av att Kina kommer ta över USA:s roll som ledare av den globala ekonomin. Han gör jämförelsen med stämningen på 80-talet då man var övertygade om att Japan bokstavligen skulle köpa hela USA, och menar att dagens experter redan glömt vad som hände då.
Jeff Schweitzer kommer inte från ingenstans när det gäller vare sig ekonomi, miljöfrågor eller Asien. Han har bott två år i Japan, lett förhandlingar med Japan och Kina i sin roll som miljöansvarig på USA:s byrå för internationell utveckling samt tjänstgjort som biträdande chef för vetenskap och teknologi i Vita Huset under Clintons tid som president.
Japans ekonomiska modell med uniformitet, undvikande av risker och gruppmentalitet var bra för ett land i snabb tillväxt, men bristen på entreprenörsanda och ekonomisk ”brokighet” samt en kultur av extrem konformism och närmast bestraffande av innovativt tänkande hämmade dem när de väl nått toppen. Det kartell- och monopolsystem som Japans ekonomi bygger på var också skadligt, och i slutänden stagnerade man, medan USA reste sig igen. Han liknar det vid skillnaden mellan en diktatur, där man förvisso kan åstadkomma snabba resultat, med det mer komplicerade förloppet i en demokrati; i slutänden vinner ändå demokratin eftersom diktatur leder till stagnation och en brist på flexibilitet som blir ödesdiger när man möter nya utmaningar.
I Kina ser Schweitzer ”det nya Japan”, i så måtto att fröna till dess oundvikliga ekonomiska nedgång finns inbyggt i systemet. Han menar att den mest avgörande faktorn är den enorma miljöpåverkan som skett och sker medan Kina svingar sig till toppen av världsekonomin. Schweitzer målar sedan med några snabba siffror upp bilden av ett land på randen till ekologiskt sammanbrott:
16 av världens 20 mest förorenade städer ligger i Kina. En tredjedel av dess invånare saknar tillgång till rent dricksvatten och tillgången per capita är bara en fjärdedel av världsgenomsnittet. mer än 70% av sjöar och vattendrag är kraftigt förorenade och ökenspridningen är galopperande. Surt regn har lett till en trettioprocentig minskning av skördarna och hälsokonsekvenserna av luftföroreningarna är fasaväckande: Enligt en studie från Nanjinguniversitetet ökade missbildningarna hos barn med 50% mellan 2001 och 2006 och omfattar 1,2 miljoner barn. Enligt WHO dödar luftföroreningar över 650 000 kineser varje år. Och då har man inte ens talat om konsekvenserna för djurlivet.
Prognoserna angående befolkningstillväxt ger även sådana konsekvenser när det gäller miljöpåverkan och resurskrav att matematiken är enkel: Kinas tillväxt är inte på något sätt hållbar. Lägger man därtill de ökande sociala problemen konstaterar Schweitzer att ”Bara genom att äta utsädet har de kunnat skapa tillväxt och upprätthålla ordning, samt ge en falsk känsla av framsteg som inte är hållbar. Kornbodarna är snart tomma, och när det förödda och förorenade landet inte längre kan upprätthålla hägringen kommer det kinesiska ekonomiska miraklet att avslöjas som den myt det är”.
