• Titel: Julie & Julia
• Produktionsår: 2009
• Produktionsland: USA
• Regi: Nora Ephron
• Medverkande: Meryl Streep, Amy Adams, Stanley Tucci, Chris Messina, Linda Emond, Helen Carey, Mary Lynn Rajskub m fl.
• Kom ut: 100224

Nu är det snart dags för Oscarsgalan. Om man nu är intresserad av denna gala, är detta en av filmerna man bör se, då Meryl Streep är nominerad i kategorin skådespelerska i huvudroll. Och är man inte ett dugg intresserad av prisutdelningar, kan man se den ändå. För detta är en riktigt bra och upplyftande film.

Detta är en film som är baserad på verkliga händelser. Och filmer som är baserade på verkliga händelser tycker jag oftast är pretentiösa och tråkiga, eftersom de oftast går ut på att visa hur underbara vissa människor är. Men den här filmen handlar inte om att bestiga berg, en bedrift inom sport eller en artists liv. Den handlar om matlagning. Det kanske låter som ett trivialt ämne. Men Nora Ephron (f. 1941), känd för filmer som “Sömnlös i Seattle” (“Sleepless in Seattle”, USA, 1993) och “Du har mail” (“You’ve Got Mail”, USA, 1998) är återigen i toppform. 

“Sömnlös i Seattle” var en lågmäld romantiskt komedi, med finfint spel av Meg Ryan och Tom Hanks. När Ephron återförenade paret i “Du har mail” blev resultatet mer en medioker romantisk komedi. Men i “Julie & Julia” märks det att hon återfunnit den skärpa som gjorde “Sömnlös i Seattle” så bra. Filmen utspelar sig på två tidsplan. Vi får dels följa Julia Childs (Streep) som finner sin passion i matlagning och försöker sammanställa en fransk kokbok för amerikaner. Vi får även följa Julie Powell (Adams) som tar sig an uppgiften att tillaga vartenda recept i Childs’ kokbok. Vi får sedan följa dessa kvinnors kamp. Slagfältet må vara ett kök, men det är likväl både intressant och spännande att följa de två kvinnorna.

Detta är alltså Meryl Streeps sextonde (sic!) Oscarsnominering. Detta är mer än någon annan skådespelare, kvinnlig som manlig. Jag har inte sett alla dessa filmer, men jag tycker inte att det är förvånande att hon har blivit nominerad så många gånger. Hon har dock bara vunnit två (det är i och för sig inte så “bara”). Första gången var för bästa kvinnliga biroll i “Kramer mot Kramer” (Kramer vd. Kramer”, Robert Benton, USA, 1979), och andra var för bästa kvinnliga huvudroll i “Sophies val (Sophie’s Choice”, Alan J. Pakula, Storbritannien/USA, 1982). En rimlig fråga är om hon inte förtjänat fler statyetter. Men Akademin (som delar ut Oscarsstatyetterna) är inte alltid rättvis i sina bedömningar. Vinnarna utses genom en omröstning. De som röstar är representanter för sina olika yrkesgrupper. Skådespelare röstar exempelvis fram bästa skådespelare och så vidare. Och då är det lätt hänt att man exempelvis ser på en nominerad skådespelares tidigare nomineringar och bedrifter och ger honom/henne sin röst för tidigare insatser. Al Pacino vann till exempel sin första Oscar för “En kvinnas doft” (“Scent of a Woman”, Martin Brest, USA, 1992). Frågan är om han vunnit en Oscar för denna roll om det inte varit för att han varit nominerad sju gånger tidigare utan att ha vunnit, vilket gjorde att många tyckte att han var förbisedd. Så om Akademin hade varit helt rättvis hade Streep troligtvis haft åtta statyetter, eller mer, hemma, istället för två. Så utifrån detta resonemang tror jag inte att hon vinner i år. Men det var ju ett tag sedan hon vann senast, så man vet aldrig. 

Det är inte förvånande att Streep är bäst i filmen, eftersom hon ju är Meryl Streep. Och man känner knappt igen henne. Hon verkar vara ungefär 185 centimeter lång (hon är egentligen strax under 170 centimeter lång) och pratar med en väldigt gäll röst, som man i början kan ha lite svårt för. Det tar dock inte lång tid innan man tycker om den ljuvligt glada Julia. Och hon får god uppbackning av karaktärsskådespelaren Stanley Tucci, som spelar hennes man. Även Amy Adams och Chris Messina är bra i sina roller.

Detta är en riktigt upplyftande film; Ephron är åter i god form, då hon blandar lågmäld komik med inte alltför tungt relationsdrama. Så gillar man bra film, eller bra mat, är detta ett utmärkt filmval. Fast man bör inte se filmen på tom mage, då maträtterna ser väldigt aptitretande ut.