- Titel: Toy Story 3
- Produktionsår: 2010
- Produktionsland: USA
- Regi: Lee Unkrich
- Röster (engelska): Tom Hanks, Tim Allen, Joan Cusack, Ned Beatty, Don Rickles, Michael Keaton, Wallace Shawn, John Morris m fl.
- Kom ut: 101124
Personligen föredrar jag vanliga tecknade filmer; animerat ser så plastigt ut på nåt sätt. Men det där är en estetisk fråga. När det kommer till själva berättelsen, som jag alltid tycker är viktigare än estetiken, är ”Toy Story 3” en riktigt bra äventyrsfilm för både stora och små.
Andy (Morris), pojken från de första två filmerna, har nu blivit sjutton och ska åka iväg till college. Hans gamla leksaker, däribland Woody (Hanks) och Buzz Lightyear (Allen), har legat oanvända i flera år. Den lilla gruppen leksaker börjar nu bli nervösa för hur framtiden kan tänkas se ut för dem. Kommer de att hamna på vinden och bli bortglömda eller kommer de kanske till och med att slängas? Efter diverse förvecklingar hamnar de alla i en låda som doneras till ett dagis. Snart inser de dock att vinden kanske inte hade varit så fel i jämförelse med dagiset.
En riktigt bra animerad/tecknad film är en film som hela familjen kan se. Den ska vara lätt nog för de minsta att hänga med, men den ska också vara smart nog så att vuxna vill se den. Får man en god balans i filmen, brukar det sluta i ett hejdundrande äventyr. Och denna film är definitivt ett bra exempel på en god balans. För barnen finns det lustiga karaktärer att titta på, som mister Potato Head (Rickles) och Rex (Shawn), och skurkar i form av teddybjörnen Lotso (Beatty) och Ken (Keaton); just det, Ken, som i Barbies kille. För oss vuxna finns det referenser till fascism och fängelsefilmer och –serier som ”Den stora flykten” (”The Great Escape”, John Sturges, USA, 1963) och ”Prison Break” (Paul Scheuring, USA, 2005-2009).
Skulle jag vara tvungen att sätta in denna film i en genre, skulle det inte vara ”Barnfilm”. Det skulle vara ”Äventyr”. För detta är en storslagen äventyrsfilm, bättre än många andra äventyrsfilmer som endast är riktade mot en vuxen publik. Visst finns de barnsliga elementen fortfarande kvar, som när Rex råkar komma åt en knapp som gör att Buzz går in i ”spanskt läge” och inte bara börjar prata spanska, utan även börjar dansa flamenco. Och visst är det leksaker vi pratar om. Men det är fortfarande ett storslaget och roligt äventyr. Så jag föreslår att ni hyr/köper den här filmen oberoende på om ni har barn eller inte. Säg att den är till er lillasyster om inte annat. Det är så jag brukar göra.