Manuel de Falla, född 1876 i Cádiz, Andalusien, var en av de mest framstående spanska tonsättarna i början av 1900-talet. Hans musik andas Spanien, en sammansmältning av poesi, askes och glöd.
Fallas stil utvecklades från folkloristisk nationalism, huvudsakligen inspirerad av ”flamenco”, till en mer raffinerad nationalism inspirerad av traditionen som fanns under den spanska guldåldern på 1500-talet.
Några av hans viktigaste sceniska verk är ”Amor Brujo” (Kärlekens trollmakt), ”El Sombrero de tres Picos” (Den trekantiga hatten) och ”El retablo de Maese Pedro” (Mäster Pedros marionetter).
Med stor religiös och filosofisk glöd och kärlek till vokalmusik, där ord och musik möts, tillbringade han de två sista decennierna av sitt liv (död 1946), med att arbeta på en oavslutad komposition, den sceniska kantaten ”Atlántida”.
Manuel de Fallas kunskapstörst tillsammans med det naturliga behovet som musiker traditionellt har av att förstå hur man tar sig in i den konstnärliga världen, bryter gränser och övervinner klichéer, tog honom ut i världen. Han reste flitigt för att hitta nya möjligheter och utmaningar.
Under sina resor besökte han många spanska och europeiska städer där han knöt värdefulla personliga och yrkesmässiga band med tonsättare som Joaquín Turina, Isaac Albeniz, Maurice Ravel, Claude Debussy och andra artister och konstnärer.
Bland de platser han valde att bosätta sig på var Madrid och Paris. Under sina sista sju år bodde han i provinsen Cordoba i Argentina.
Ramon Jimenez, spansk författare också från Andalusien, samtida med Manuel de Falla, sade om honom: ”Han åkte till Granada för att få tid och tystnad, och Granada gav honom harmoni och evighet tillbaka”.
Falla flyttade till Granada 1920. I den gamla staden vid foten av bergskedjan Sierra Nevada byggdes under 1200- och 1300-talen slott- och borgområdet Alhambra, komplett med trädgårdar och palats. Med Alhambra och den arabiska gamla stán kände Falla en samhörighet och han stannade där till 1939.
På ”El Polinario”, krogpensionat och mötesplats för bohemer, lyssnade Falla till flamencomusiken. Det gav honom en möjlighet att njuta av flamencos karakteristiska ursprungliga drag.
Vid den här tiden hade Alhambra blivit en mötesplats för konstnärer från hela Europa som lockades av exotismen i den andalusiska staden.
I syfte att marknadsföra återuppväckandet, bevarandet och återställandet av de gamla andalusiska sångernas renhet, förslog Falla tillsammans med poeten Federico Garcia Lorca att man skulle ha en sångtävling, ”Concurso de Cante Jondo”.
Detta skedde på ”Plaza de los Aljibes” i Alhambra i juni 1922 och många av den tidens kända sångare deltog. Detta fick den franske tonsättare Claude Debussy att uppmuntra Falla att engagera sig konstnärligt i den spanska musikens folkloristiska rötter.
Falla använda ”andalusiska” och ”alhambriska” inslag i sina stora kompositioner med elegans och kraft vilket har gett honom en särskild plats i västerländsk musikhistoria.
Fallas musik är främst suggestiv. Genom sina strukturer och reliefer försöker den inte skildra och beskriva en scen, utan mer förmedlar känslor som scenen inspirerar till och betraktaren är å sin sida inbäddad i sina egna intryck och deltar i scenen.
Många av hans kompositioner lockar fram typiska spanska bilder, särskild bilder från det vackra Granada. Manuel de Fallas musik skildrar mest den traditionella spanska andan, full av vitalitet och fräschör, men den är också full av imponerande allvar och ädelhet.
Utforska genom denna kompositörs vackra ljudarkitektur, drömmen om den mycket beundrade muslimska fästningen och dess gränser som historien förtrollat.
I nedanstående video från YouTube kan vi lyssna på ett stycke av Serenata Andaluza (de Larrocha) av Manuel de Falla.
https://youtube.com/watch?v=pxDJKPT7qQ8
