”Under många år har Aeronautronic genomfört studier kring förbättrade koncept för terrängfordon baserat på analyser av rörlighet i naturen. En av de första sakerna man lärt sig vid en studie av djur är att de flesta av dem – i synnerhet de som rör sig nära marken – tenderar att vara långa och slanka. De mest extrema exemplen på slankhet uppvisar ormar och olika arter av maskar. Dessa djur utnyttjar sin långa form för att fördela vikten på en stor yta, och det resulterande låga marktrycket gör det möjligt för dem att röra sig över mycket mjuk mark.” NASA-rapport, 1966
Månmasken … ett helt unikt förslag! Nej, det handlar inte om en treögd mask från den tecknade serien ”Lunar Jim”, utan om ett rymdprojekt som aldrig förverkligades. Projektet presenterades av Aeronutronic-avdelningen på det amerikanska företaget Philco.
Projektet med månmasken inspirerades av vissa ormars vågformade rörelse och verkade till en början lovande. Det presenterades för NASA 1966 och studerades som en möjlig metod i en miljö med låg gravitation likt den på månen.
Lovande projekt: 1966 presenterade en grupp ingenjörer en unik idé för NASA om förflyttning på månen. (Bild: NASA )
Men projektet med månmasken blev aldrig av, trots att fördelarna var uppenbara. Med en ihopdragen rörelse skulle en stor cylinderformad farkost kunna röra sig framåt i den hårdaste terräng – med en ansenlig hastighet (8 km/h). Den sinnrika utformningen skulle kunna klara utmanande geografiska svårigheter som skulle hindra mer konventionella fordon.
Bortsett från den ökade rörligheten på grund av den sinusvågformade rörelsen skulle den slingrande månmasken också ha andra fördelar jämfört med sina konkurrenter på hjul. För det första skulle det farliga månstoftet, som tar sig ner i alla sprickor, rörliga delar och elektriska kretsar i konventionella rymdfarkoster, inte vara något problem för månmasken, vars flexibla bälg helt skulle täckas av ett skyddande membran.
Dessutom skulle utrymmet på insidan vara större i en sådan farkost. I en modell föreslogs en månmask som skulle kunna inrymma vetenskaplig utrustning och två besättningsmedlemmar, och dessutom fungera som tillfällig bostad med lämpligt lufttryck. En annan långsammare men större version föreslogs innehålla ett mobilt skydd som kunde hushålla en grupp astronauter i upp till ett år.
Det fanns också planer på en liknande obemannad version i utforskningssyfte.
Månmasken skulle också ha en ekonomisk utformning. Den erforderliga kraften för att driva farkosten beräknades vara mycket mindre än för andra fordon med liknande storlek.
En konstnärs bild av månmasken i rörelse. (Bild: NASA )
Ingenjörerna stötte dock på avsevärda svårigheter när de skulle utforma en stor, mekanisk mask. Enligt de utförliga och hängivna rapporterna från arbetet med månmasken var en av de större utmaningarna valet av flexibelt membran för att försegla de expanderbara bälgarna. Detta material måste kunna klara den friktion, temperatur och kontinuerliga erosion som omgivningen innebar.
De sammandragande vibrationerna i farkostens vågformade rörelse gjorde den till det perfekta fordonet på mjuk mark, och samtidigt skulle den kunna erbjuda lugna resor utan studsande. Den skulle dessutom kunna vikas ihop effektivt och enkelt transporteras eller förvaras. Men trots alla fördelar bestämde NASA sig för att inte gå vidare med den ovanliga farkosten. Masken blev aldrig av.
Fordonen blev aldrig verklighet men fortfarande finns beräkningar, diagram och utformingsidéer för månmasken kvar för kommande generationer och framtida inspiration.
För att se originalförslaget, gå in på http://ntrs.nasa.gov/archive/nasa/casi.ntrs.nasa.gov/19660022562_1966022562.pdf
Översatt från: http://www.theepochtimes.com/n2/content/view/19750/
