Den kinesiska kalendern kallas också Yin-, Mån-, eller Xia-kalendern, eftersom dess ursprung går tillbaka till Xia-dynastin, det vill säga till ungefär år 2100 f Kr. Enligt legenden ska den ha kommit från den förste kejsaren Huang Di. Från 1949 räknade det kinesiska kommunistpartiet kalendern till ”de fyra gamla” och den förklarades officiellt för vidskepelse. 

Kinesiska bönder litar fortfarande till den. Med ”Bondekalendern” som grund kunde prognoserna göras med en noggrannhet som vittnar om att det rör sig om ett vetenskapligt regelverk, som möjliggör djupa insikter i naturens regelbundenheter.

Hela året delas in i fyra årstider, 12 månader och 24 små, tvåveckorsperioder eller solterminer, som strängt följer cykeln hos ”Shuo” och ”Wang” (nymåne och fullmåne).

Det betyder att man delar in varje månad ännu en gång i kommande och gående månfas. Det verkar rimligt, eftersom det också i vetenskapen i västvärlden nu är erkänt att olika fenomen utspelar sig i naturen under olika månfaser.

De gamla kineserna beaktade resultaten av solterminerna under året och deras traditionella betydelse: Året börjar med nymåne och vårens inträde (Chun Fen 春分), vilket följs av fullmåne och starten på en tvåveckors regnperiod (Yu Shui 雨水), med nästa nymåne kommer vårstormen, ”åska, som väcker djuren ur sin vintersömn” (Jing Zhe 惊蛰). Enligt traditionen kan väder- och årstidsväxlingar, liksom ebb och flod förutsägas exakt. Med den här hjälpen kunde bönderna bestämma den bästa tiden för sådd eller sannolikheten för en köldknäpp. Också många gamla dikter beskriver de här naturfenomenen.

Den enda svårigheten med månkalendern ligger i de olika längderna på mån- och solår. En månad varar 30 eller 29 dagar, därför är ett månår alltid 11 dagar kortare än solåret på 365 dagar. 

De gamla kineserna kom därför på att man på 19 år skulle ha just 7 år med 13 månader, då skulle man vid summeringen av alla dagar på 19 solår få samma antal dagar.

Genom att studera astronomin kan det bestämmas när den 13:e månaden infaller, och det kan vara när som helst under året. Skottmånaderna är problematiska, eftersom det genom historisk tradition har fastställts att det för skörden är speciellt ogynnsamt med en skottapril och stora krig och katastrofer härjar under ett år med en skottaugusti, till exempel den förödande jordbävningen i Tangshan den 6:e juli 1976.

Det är intressant att den kinesiska astrologin egentligen inte alls är astrologi enligt västerländsk syn. Medan man i väst ställer prognoser genom att vid bestämda tidpunkter se till olika planetkonstellationer, betraktar kineserna regelbundenheterna och sammanhangen mellan himmel, jord och människa som en helhet. Därför spelar materian och dess fem element en så stor roll i kalendern att om man ser till deras beskaffenhet kan man dra slutsatser om det som sker i naturen såväl som i det mänskliga livet.

De båda stora parametrarna i den kinesiska kalendern är de himmelska stammarna och de jordiska grenarna. För de tio himmelska stammarna handlar det om omvandlingsfaserna hos de fem elementen trä, eld, jord, metall och vatten, som antingen kan uppträda som yin eller yang och därmed ge tio olika energitillstånd. Elementen bildar en logisk följd i ett kretslopp som kan beskriva naturens varande och förgänglighet.

Ytterligare ett numreringssystem i kalendern är de 12 jordliga grenarna, också kallad djurkretsen eller zodiaken. Tillsammans med de himmelska stammarna bildar de månkalenderns 60-åriga cykel, där 5 element gånger 12 djur (i zodiaken) ger just 60 kombinationer.

Eftersom djuren är jordliga varelser hittade kineserna på djursymboler för att beskriva de karakteristiska energierna hos de i cykel återkommande jordliga grenarna. Så uppstod de 12 [kinesiska] zodiakdjuren råtta, oxe, tiger, hare, drake, orm, häst, får, apa, tupp, hund och gris. För vart år styr ett visst djur tillsammans med ett element, år 2010 är det tigern och elementet metall.

Trä, eld, jord, metall och vatten är enligt kineserna kosmos byggstenar och deras egenskaper såväl som det förhållande de står i till varandra ger upphov till materians olika egenheter. 

På det sätt som elementen främjar eller hämmar varandra kan de förstärka varandra eller verka försvagande och störande på varandra. Detta gäller både i de kosmiska och i de små sammanhangen. 

Eftersom alla strävar efter harmoni och balans, måste man därför tänka på att elementen och livsenergin står i jämvikt. Kalendern var ett medel för människorna att kunna reagera på ett lämpligt sätt på naturens och kosmos utveckling och säkra ett så lyckligt liv som möjligt.

Översatt från tyska: http://www.epochtimes.de/articles/2010/01/29/541499.html