Kinas tillväxt och Indiens framåtskridande är två av de viktigaste dynamiska krafterna men maktförskjutningen till Asien och Stilla havsområdet blir en långdragen process.
Asien står inför tre stora utmaningar de närmaste tio åren: Det första är den nordkoreanska regimens instabilitet i processen för maktövertagande och ett eventuellt enande av de två länderna på Koreahalvön; det andra är den maritima säkerheten på Sydkineskska havet, Gula havet och Östkinesiska havet och det tredje är energi- och miljöfrågor.
USA kommer att förbli en supermakt men det kommer inte att vara fullt så stabilt när den ”nya världen” växer fram. Denna nya värld präglas av multipolaritet utan att vara multilateral. Makten kommer att vara utspridd och samlad i lokala kluster över hela världen, med en mindre enad front och inte så effektivt globalt styre.
Asien är inte ensamt. En grundläggande fråga är hur världen ska klara att ställa om till denna framträdande multipolära värld.
Instabilitet på den koreanska halvön är troligen det som kommer att ställa till störst problem under de kommande tre till fem åren. Mot bakgrund av det känsliga ledarskapskiftet uppenbarar sig ekonomiska kriser och andra svårigheter för den nordkoreanska befolkningen. Situationen är ohållbar och sannolikt kommer regimen att falla. Om Nordkorea imploderar skapar det långtgående konsekvenser för regionen. Visionen om ett enat Korea har därför prioritet.
Samtidigt måste Asien utforma en strategi för maritim säkerhet. Sjöfartsregionena är Asiens ansikte utåt i världen. De maritima frågorna orsakar mycket spänningar. Hittills har USA gett marintim stabilitet för den asiatiska Stilla havsregionen men det utmanas nu av Kina. Indien har också allt starkare ambitioner. De maritima frågorna kan ställas på sin spets inom fem till sju år.
Sydkinesiska havet kan visa sig vara mycket problematiskt eftersom Kina alltmer betraktar området som sitt eget och förnekar andra länders anspråk på flera ögrupper, bland andra Spratlyöarna. Vissa kineser påstås kalla havet för sitt ”viktigaste intresse” vilket provocerat kontroverser i andra asiatiska länder.
Naturligtvis är Kina inte ensamt ansvarigt för konflikterna i Sydkinesiska havet. Det är dock anmärkningsvärt att tolv länder på ett Aseanmöte i Hanoi nyligen uttryckte oro över Kinas aktiviteter i området.
Misstag – av vilken aktör som helst – i fråga om Kinas maritima säkerhet, kan förändra spelreglerna för den östasiatiska geopolitiken.
Vissa kineser kritiserar starkt användandet av Gula havet för amerikanska flygövningar och anklagar USA för överkörningstaktik. Kina uppfattar USA:s havsaktiviteter i området som en slags ”hegemonisk översitteri ”, enligt general Luo Yuan i Folkets Dagblad den 14 augusti.
Luo varnade att Kina inte skulle vara rädd om andra länder ignorerade landets ”kärnintressen”, vilket syftade på vattnen kring Kina. Generalen hävdade också att Gula havet ingår i Kinas havsområde, vilket är absurt eftersom det skulle innebära att även den sydkoreanska hamnstaden Incheon skulle ingå i Kinas havsområde.
Energi och miljö är sammanflätade frågor och drivs till sin spets inom sju till tio år. Energianvändningen ökar snabbt. Alla länder i Asien är beroende av oljeimport. I en desperat kamp för att hänga med de utvecklade ekonomierna bryr sig de framväxande länderna inte mycket om miljöförstörelse och de saknar skyddsåtgärder för att motverka den. Översvämningarna i Pakistan nyligen är en skarp påminnelse om hur Asien fortfarande är i naturkrafternas våld.
Nästan samtliga av Asiens större floder, Yangtze, Gula floden, Indus, Ganges och Mekong, har sin början på det tibetanska höglandet. Om isarna i Himalayas glaciärer, som anses vara en av orsakerna till de kraftiga översvämningarna, fortsätter att smälta i nuvarande takt, kommer det att leda till katastrofala konsekvenser för hela kontinenten.
Kina, Indien och Pakistan har världens största, näst största och sjätte största befolkning. De är beroende av Himalayas glaciärer för vattentillförsel och självförsörjning. Säkra vattenleveranser kan bli Asiens akilleshäl.
Mitt bland dessa dynamiska krafter och utmaningar har Japan en stabiliserande roll. Landet agerar som en stabilisator av egen kraft, men också som en partner i alliansen mellan Japan och USA.
Under de tio tumultartade månader som Yukio Hatoyama var premiärminister uttryckte många asiatiska länder oro över försvagade säkerhetsband mellan Japan och USA. Detta avslöjade hur de asiatiska länderna allt mer betraktar alliansen som en väsentlig del i de
”gemensamma tillgångarna”.
Upprätthållandet av USA-Japan-alliansen som en solid avskräckande faktor gentemot Nordkorea har blivit allt viktigare eftersom det senare visar tecken på en ökande instabilitet. Detta bidrag skulle uppskattas över hela regionen, inte minst av japanerna själva.
Japan måste utforska ett levnadssätt där man stärker sin relation med Asien i förening med att man fördjupar säkerhetssamarbetet med USA. Det vore bra om man sökte trepartssamtal mellan Japan och USA samt ett tredje land, så som Kina, Indien, Sydkorea, Australien eller Indonsien. Det skulle dels svara mot det stora behovet av att stärka alliansen, dels förbättra de regionala asiatiska strukturerna.
Om Nord- och Sydkorea skall förenas i framtiden, skulle det ge Japan en möjlighet att utforma ett nytt strategiskt samarbete och öka stabiliteten i Nordostasien. Ett trilateralt samarbete mellan USA, Sydkorea och Japan, samt mellan Kina, Sydkorea och Japan är avgörande för stabiliteten. Framtida sexparts- och fempartssamtal kommer också att vara nyttiga. Ett nytt samarbetsforum för att skapa en stabil och demokratisk värld på den koreanska halvön kan bidra till en ny era av fred och säkerhet i regionen.
Japan har också en betydelsefull roll inom det ickemilitära området, och allinsen med USA bör bygga på principen att varje land bidrar med resurser inom såväl militära som ickemilitära områden, för att uppnå maximal effektivitet.
Denna princip har blivit viktig i och med att hotens art har förändrats. Under Kalla kriget fokuserade USA och Japan på ett enda hot, från Sovjetunionen. Numera står USA, Japan och andra länder i Asien inför många och olikartade hot, alltifrån naturkatastrofer och klimatförändringar till misslyckade stater och kärnvapenspridning.
Enbart militär styrka räcker inte för att möta dessa hot. Grundorsakerna till hot som terrorism måste fastsällas och åtgärdas, vilket kräver att ekonomiska och sociala resurser mobiliseras.
Exempelvis ligger Japans styrka inom det civila området medan USA:s makt vilar på landets militära förmåga. Japan kan vara föregångare inom många områden, så som humanitära insatser och katastrofhjälp, fredbyggande och fredsbevarande, liksom ekonomisk utveckling för nationsbyggande, nedrustning och ickesspridning av kärnvapen, minskat oljeberoende och globalt miljöskydd med inriktning mot ett samhälle med små koldioxidutsläpp.
Med tanke på frågans känsliga historia borde Japans roll som en global civil kraft bli lättare för andra asiatiska länder att acceptera. Det skulle också kunna bidra till att stärka alliansen mellan USA och Japan.
Yoichi Funabashi är chefredaktör för tidningen Asahi Shimbum och författare till många böcker. Artikeln bygger på ett tal han gav 4 september 2010 vid China Institutes of Contemporary International Relations Conference i Peking, med titeln “The Changing World and China”.
Översatt från engelska: http://www.theepochtimes.com/n2/content/view/43590/
